Envis debutant kommer till Bokmässan
HN intervjuar varbergsbon Sofia Ymén som debuterat med romanen ”Hemma där hjärtat väntar” och som kommer att finnas på plats på Bokmässan.
Hur kommer det sig att du är författare?
– För att jag är envis som synden, aldrig gav upp och efter mycket om och men också vågade tro på mig själv och mitt skrivande tillräckligt för att se till att investera både tid och pengar i att utveckla mitt skrivande tills det jag skrev blev publicerbart.
– De senaste dryga tio åren har jag coachat chefer i deras chefs- och ledarskap i min roll som Hr-specialist, men år 2013 bestämde jag mig för att det var dags att borsta av mina författardrömmar. Hur är det att vara författare?
– Att vara författare är att ständigt sväva mellan hybris och självförnekelse. Ena stunden känns det som att det du skriver är fantastiskt och säkert en kommande bästsäljare. Andra stunden känns det som att det du skriver är bedrövligt och du vill gömma dig bakom skämskudden om någon någonsin ska läsa det du skrivit.
– Yrket innebär att komma i kontakt med andra författare och det finns ingenting bättre än att få prata skrivande med andra som också älskar skrivande, något som är viktigt. Det går inte att komma ifrån att det bitvis är ganska ensamt arbete.
– Det allra bästa med att vara författare är förstås förmånen att få se sin bok i tryck, att få hålla den i händerna och känna att det är på riktigt, det där man alltid drömt om. Att sedan också få höra från läsare att de tycker om det man skrivit, ja det blir inte bättre än så. Du debuterade med romanen ”Hemma där hjärtat väntar” i februari och nu har du en ny bok på gång i samma serie, vad handlar den om?
– Nästa bok i serien kommer ut i maj-juni 2018. Vi är fortfarande kvar i Österby, flera kända karaktärer kommer tillbaka i biroller men nu är det Axels yrväder till lillasyster som står i centrum. Det går att vänta sig hjärtvärmande svensk romance, kärlek med förhinder, mycket matlagning och att våga förändras och att stå stadigt även när oväntade komplikationer ställer allt på ända. Hur får du idéer till böcker och noveller?
– Idéer får jag överallt, någon mening jag läst eller något någon säger på fikarasten. Ofta börjar jag i ett namn, ett yrke och en händelse som kommer att sätta allting på ända för huvudpersonen. Därifrån brukar fantasin snurra igång och ta över.
Går det att skönja Varberg eller Halland i ditt skrivande?
– Även om böckerna i huvudsak utspelar sig på den småländska landsbygden så är förstås mycket inspiration tagen härifrån både vad gäller personer, situationer och miljöer.
– Gårdsbutiken som Axels föräldrar startar på Mälet har inspirerats mycket av den på Öströö fårfarm. Havet utanför Stråvalla har fått vikariera som viken i Österby där vattnet ständigt är närvarande. Och Stellan, Klaras morbror, är uppvuxen hos en fosterfamilj i Varberg. Stellan blir dessutom som veterinär indragen i ett svårt fall av vanvård i Bua som Klara hittar mer information om i Hallands Nyheter när hon börjar göra efterforskningar om sin morbror.
Hur mycket av Sofia Ymén finns mellan raderna i dina böcker och i novellerna?
– Jag tror alltid att man lägger en del av sitt hjärta i det man skriver men konkreta exempel är svåra att hitta. Jag skriver det jag själv tycker om att läsa, gör man inte det tror jag att det är lätt att tröttna på halva vägen. Att ”Hemma där hjärtat väntar” utspelar sig på landsbygden och att Axel fick bli en bonde med ett småskaligt lantbruk är dock ett medvetet val eftersom jag tycker det är viktigt att bibehålla en levande landsbygd så på det viset finns mitt tyckande med där.
Har du något drömprojekt?
– Just nu inväntar jag förlagets mer detaljerade återkoppling på bok nummer två och planerar samtidigt för bok nummer tre i serien om Österby, men visst har jag mängder av drömprojekt vad gäller skrivandet. Jag vill skriva en serie som utspelar sig i Halland, där har jag flera idéer som ligger och gror. Jag har också ett större projekt i tankarna som skulle kräva mängder av research och förmodligen en lång resa, det är ett drömprojekt att just drömma om en stund men en dag...