Annervi ligger inte på latsidan
Första tävlingssäsongen i STCC är precis avslutad. Men att slå sig till ro ligger inte för Marcus Annervi. – Det är nu det värsta börjar, arbetet inför nästa år där vi verkligen vill få alla pusselbitar på plats, säger Rent A Wreck Racing-föraren Marcus A
21-åringen bördig från Falkenberg, har åkt upp från Halmstad och vi träffas på restaurang Sisi innan han ska vidare för innebandyträning (!) i Skogstorpskolans idrottshall.
– Det är skoj att ha något annat att tänka på, sen är det ju laganda och sådant där, säger Marcus Annervi.
Men faktum är att runt racingen använder Marcus Annervi hellre ordet ”vi” än ”jag”.
– Innan man kört ut är man ett kugghjul som löper i andra. Sedan på banan är man ensam. Folk tänker bara på att man är ansiktet utåt, det är mig de ser i tv. Men det är många andra som jobbar häcken av sig på helgerna.
CIVILT, VID SIDAN av STCC, jobbar Marcus Annervi med hyrbilar.
– Man kan säga att jag har två heltidsarbeten, men tid till ett...
Vanligt folk brukar ju åka på solsemester, men det finns inte i Annervis värld.
– Jag planerar min semester så den ligger på race-helgerna i STCC. På vardagarna kör man jobb 8-17, men en tävlingshelg är man idrottsman tolv timmar om dygnet. Det är stora kontraster. Han fortsätter: – Vi får ju sol på oss på racebanan också, så man får nöja sig med det lilla... Vad har du lärt dig mest under denna debutsäsong?
– Att fortsätta kämpa i motgång. Till slut så vänder det och vinden blåser en i ryggen.
DET ÄR BARA se faktarutan intill så förstår man vad Marcus pratar om.
Endast vid två av sju deltävlingar har han lyckats genomföra alla tre race!
– Första halvan av säsongen var tuffast. Vi fick inte med oss de resultaten vi ville ha och var kapabla till.
Men det var innan man skulle till Gelleråsen som något hände.
Brittiske ingenjören John Gentry fick gå.
– Vi hade två ingenjörer under första delen av säsongen, men vi hade en teori om att han fick för stor roll om vad som skulle göras. Och vi andra som varit med och vunnit Renault Clio förra året tänkte att vi ville gå tillbaka till det tänket och hur vi ställde in bilen då.
– I Karlskoga fick vi upp farten och hade sjätte bästa tid, då plötsligt kände vi att vi var med.