Rebecka Törnqvist törs gå sin egen väg
POP
REBECKA TÖRNQVIST Home secretary (Moule Records/border)
Rebecka Törnqvist har under lång tid och med relativt fasta steg lagt den mysjazziga popmusiken bakom sig, den som en gång var hennes signum. Inte så konstigt kanske. Det har ändå gått snart 25 år sedan Rebecka Törnqvist släppte sitt debutalbum (där bland annat jazzprofiler som Claes Janson, Rune Gustafsson, Anders Widmark, Esbjörn Svensson, Per Texas Johansson och Peter Asplund medverkade) och smaken förändras såklart på ett kvarts sekel.
Den typen av egenartade och lite skruvade låtar som mest fungerat som plötsliga avbrott på Törnqvists tidigare album (tänk Nina Ramsbyduetten No bait på The cherry blossom-plattan och Impulse to action och The jewel boxes på förra albumet Scorpions) blir här i stället till själva stommen. Det udda och säregna står i centrum med sådan självklarhet att man närmast studsar till när The Winds, duetten med Mariam Wallentin från Wildbirds & Peacedrums, efter två minuters smutsigt bakgårdsklonk plötsligt glider fram i en glänsande, urban popkostym.
Ni som hoppas och tror att Rebecka Törnqvist ska återvända till jazzpopen och börja sjunga P4-duetter med Norah Jones, eller i alla fall måla innanför linjerna och sluta experimentera så förbannat, den här skivan är inte för er. Den är för ... tja, oss andra. Antar jag.
SJÄLV STÅR JAG med ett ben i vardera läger. Jag vill inte att Rebecka Törnqvist ska låta som hon gjorde 1993, men jag övertygas heller inte av de mest aparta dragen i hennes musik.
Den skeva, krängande och nyss nämnda ”Kurt Weillduetten” med Mariam Wallentin är verkligen inget vidare, även om den alltså byter skepnad efter halva låten, och det korta, elektroniska och närmast triphopiga inpasset i Paradise ekar rätt tomt.
Att därefter lyssna på titelspåret Home secretary med sin förvrängda ljudbild, där skör alvsång möter en bakelittelefons snurrande nummerskiva, är som att betrakta ett konstverk man inte riktigt begriper. Någon har tänkt till. Och det är inte jag.
MEN ÄVEN NÄR musiken tar udda vägar så är det intressant att resa med. Och Rebecka Törnqvists samarbete med gitarristen och begåvade producenten Johan Lindström (Freddie Wadling, Ane Brun, Anna Ternheim, Totta Näslund m.fl.) fungerar betydligt bättre i Heart is all around you, där Törnqvist delar på sången med Julia Spada från Uppsala.
Även It’s a sunny day är en positiv överraskning med skönt saxofondriv och precis lagom arty approach till livet. Blåset genomsyrar även den stillsamt dramatiska Sidewalk signs, i alla fall till en början, innan den låten också byter skepnad, från filmisk mistlursmusik till akustisk gitarrpop med personlig touch.
Rebecka Törnqvist och Johan Lindström har verkligen löpt linan ut på det här albumet och gjort precis vad som fallit dem in. Bara det är värt en applåd.