Komplex satir om krisen på Stampen
I helgen stod de västsvenska tidningarna i rampljuset på Stadsteatern i Göteborg. Då hade komedin Tidningshuset som Gud glömde premiär. Satir och skräckscenario i ett drama om mediekoncernen Stampen och familjen Hjörne.
Dramatikern Gertrud Larsson har skrivit manus, för regin står Michaela Granberg och i huvudrollerna som Peter Hjörne, GP:S ägare, och Tomas Brunegård, tidningens dåvarande vd, syns Victoria Olmarker och Lisa Lindgren.
Både allvar, satir och inslag av skräck utlovas, bland annat då onda andar drivs ut under en skräcknatt på Marstrand.
Hur går det med exorcismen?
– Det får man komma och titta själv, men så mycket kan jag avslöja att det är Harry Hjörne som går igen. Vem annars? Och han spelas av Sven-åke Gustavsson, säger Gertrud Larsson.
Vad har varit roligast under repetitionerna?
– Absolut att få se Victoria Olmarker och Lisa Lindgren som radarparet Peter Hjörne och Tomas Brunegård. När jag läste boken Avstampet – berättelsen om en mediekoncerns uppgång och framgång, som för övrigt är rena hyllningsskriften till Tomas Brunegård, slog det mig att det bara var män överallt. Sida upp och sida ner. Stampenkoncernen och GP framstod som väldigt mansdominerade.
Pjäsen fokuserar på en ”bromance” mellan Peter Hjörne och Tomas Brunegård?
– Ja, jag funderade på hur jag skulle kunna berätta den här historien utan att det blev till en faktaspäckad föreläsning och då valde jag att koncentrera mig på dem.
Tomas Brunegård har länge varit en dold maktfaktor i Mediasverige, menar Gertrud Larsson.
– Nu kommer solen att lysa över honom. Att han tidigare var direktör för Burger King, aktiv i Smyrnakyrkan och dessutom åkte till Papua Nya Guinea för att missionera medan han fortfarande var konsult för Stampen är tacksamma ingredienser för en satiriker att arbeta med.
Gertrud Larsson understryker ändå att det är kärleksfulla porträtt av huvudpersonerna som pjäsen ger.
– Det här är en komplex historia. Allt är inte svart och vitt och jag tror inte att Stampens ledning hade onda avsikter.
Vad var svårast under arbetet?
– Det har varit mycket att sätta sig in i, inte minst alla ekonomiska turer kring förvärv, skulder, banklån och rekonstruktion. Pjäsen handlar också om familjen Hjörne och om det klassiska uttrycket ”förvärva, ärva och fördärva”. Självklart är det inte lätt att ärva ett företag, och förvalta det över tre generationer i ett förändrat medieklimat. Det finns så mycket att leva upp till, det kan nog många känna igen sig i även om de inte tillhör en mäktig mediefamilj.
När du säger ”fördärva” låter det som att GP redan gått i graven?
– Det gjorde GP ju inte. Men det krävdes mycket pengar för att rädda Stampen.
Nämner ni några belopp i pjäsen?
– Om man räknar ihop den statliga lönegarantin som betalades ut till de anställda under rekonstruktionen med summan som Skatteverket efterskänkte när rekonstruktionen avslutades hamnar man på 500 miljoner. Därtill kommer en tidigare skatterabatt på 200 miljoner i samband med tryckerimomsdomen. Så notan slutar enligt mina beräkningar på 700 miljoner.
Varför är det kul att göra satir om Stampen?
– Det är satirikerns uppgift att gissla makten, och det här handlar om män med makt. Det är ett ämne som engagerar väldigt många och en brännande fråga. I finansvärlden finns ett uttryck som används främst om banker: ”Too big to fail”. Staten räddar stora banker som hotas av konkurs eftersom konsekvenserna annars skulle bli katastrofala. Det passar in på Stampen också, vid en konkurs hade många tidningar i Västsverige försvunnit vilket hade varit katastrof.