Håkan Bergström:

Vi fick diagnosen förklarad som ”brist på sömn”, BPS.

Min far var läkare, en mycket vänlig man. Han hade också utvecklat ett betydande lugn inför de mindre klagoutbrotten, när vi barn ibland var aningen gnälliga och sköra. Man klagade sin nöd, kände sig lite grann ur slag, varvid min far svarade: – Det är nog BPS. Gå och lägg dig. Naturligtvis inget vedertaget begrepp men vi fick diagnosen förklarad som ”brist på sömn”, BPS.

Jag har inte alltid omfamnat begreppet, utan ansett att jag nog klarar mig på cirka sex timmars sömn varje natt, vilket kanske inte är helt nyttigt.

En aning medtagen kände jag mig också för en tid sedan, då jag vakade in en natt tillsammans med en anhörig som behövde lite sällskap när han strax efter midnatt hamnat på akuten.

DET VAR INGEN värre fara med honom, men något slags allergichock som gjorde att han hamnade bortom sans och balans. Han var inrullad på en brits i ett eget rum, i anslutning till väntrummet, där han väntade på den doktor som skulle undersöka honom och se om han behövde någon läkemedelshjälp för att komma på fötter.

Som sagt, det var ingen värre fara och klockan var halv ett och blev halv två och blev halv tre. . .

En sjuksköterska hade i alla fall varit förbi och tagit några prover och utlovat en doktor. SJÄLV BÖRJADE JAG lida av åkomman BPS, och blev lite gnällig i mina egna tankar. Då hörde jag plötsligt sirener och höjda röster som jag härledde från något slags tumult ute i väntrummet. Det var inga okontrollerade tjut men ändå en påtaglig volymhöjning, och i min nyfikenhet gick jag ut på jakt efter lite dramatik som skulle hejda tallkottkörtelns utsöndring av melatonin; få mig mindre sömnig, helt enkelt.

Jodå, det var något som ljöd lite ohämmat i väntrummet, men det var helt enkelt en tv som stod på mitt i natten med ett program som just då hämtade sin handling från ett amerikanskt sjukhusliv.

Det var den enda vårdliknande aktivitet som just då, jag tror att klockan var halv fyra på natten, gjorde sig påmind i väntrummet.

Det tyckte jag var kul, ändå lite lättroad mitt i sömnbristen.

DESSUTOM VAR DET lätt att instämma i det som författarna Jan Kantor och Awiwa Keller skrev i en bok som de ägnade åt väntrummen, att väntrum ofta är en plats som glömts av Gud och arkitekterna. Och de som grubblat över väntrummens roll har också sett dem som en arena för makt och maktlöshet; lite borttappad är man alltid i sin väntan.

Jag hittade i alla fall en kaffeautomat och höll mig vaken en stund till tills doktorn äntligen kom och undersökte den person jag hållit sällskap. Läkaren var för övrigt både noggrann och lyhörd.

På jakt efter lite dramatik som skulle hejda tallkottkörtelns utsöndring av melatonin.