Det är ned­räk­ning­ens tid

Hallands Nyheter - - Resor -

Om 12 da­gar är det ett år sen min mam­ma dog. Även när jag in­te tän­ker på det, så kän­ner jag det, he­la ti­den. Det är ned­räk­ning­ens tid. Sam­ma kla­ra höst­luft, sam­ma bjärt rö­da löv i den lil­la par­ken ut­an­för sjuk­hu­set där vi satt för ex­akt ett år se­dan och blun­da­de mot so­len. Det var sista gång­en hon var ut­om­hus, sista da­gen in­nan hon flyt­ta­de hem till oss. 12 da­gar kvar och vi ha­de ing­en aning om det.

Det finns näs­tan all­tid någ­ra fö­re och ef­ter i en män­niskas liv, i mitt ock­så. Fö­re jag blev mam­ma och ef­ter. Fö­re jag fick ett barn med ett funk­tions­hin­der och ef­ter. Och fö­re och ef­ter min mam­ma dog.

FÖR HUR NAIVT det än lå­ter så var det först då jag för­stod att al­la kom­mer dö. Jag, min man, mi­na barn, mi­na vän­ner. Får jag le­va ett långt liv kom­mer de att dö från mig. Om in­te så är det jag som dör jag från dem.

In­te hel­ler ha­de jag för­stått hur slut­gil­tig dö­den är. För sent, för sent, för sent. För sent för frå­gor­na som ald­rig ställ­des, för sent för sam­ta­len som ald­rig för­des.

JAG LE­TAR TEC­KEN. Ett stjärn­fall, en dröm, en katt som kom­mer nä­ra på kyr­ko­går­den. Är det du? När jag var yng­re ar­be­ta­de jag på en ar­bets­plats där de fles­ta var äld­re än mig. Det hän­de att nå­gon av mi­na kol­le­gor var bor­ta en dag el­ler två, på be­grav­ning för en för­äl­der. Klart jag för­stod att det var led­samt, men va­då, gam­la män­ni­skor dör ju och så är det väl med det?

JAG FAT­TA­DE VERK­LI­GEN ingen­ting och jag vri­der mig när jag tän­ker på hur em­pa­ti­lös och ove­tan­de jag var. Att för­lo­ra en för­äl­der är att för­lo­ra en av at­la­spe­lar­na i sitt liv. För hur re­la­tio­nen än va­rit, så har man all­tid för­hål­lit sig till sin för­äl­der, he­la li­vet.

Det märk­li­ga är att när en pe­la­re rycks bort så blir det ka­os. Och i ka­os kan det hän­da sa­ker som ald­rig ha­de hänt an­nars. Jag har till ex­em­pel fått till­ba­ka en hel släkt i mitt liv! Jag har fått nya kä­ra vän­ner i min mam­mas vän­ner. Jag har slu­tat stri­da med mitt mest strid­ba­ra barn. För vad är egent­li­gen så vik­tigt? Det finns ba­ra en sak som är vik­tig, och det är att hon finns. DET ÄR NED­RÄK­NING­ENS tid och he­la na­tu­ren är sam­ma som då. Gu­la löv, blöt jord. Snart blom­mar hen­nes or­kidé i mitt köks­föns­ter.

Det märk­li­ga är att när en pe­la­re rycks bort så blir det ka­os. Och i ka­os kan det hän­da sa­ker som ald­rig ha­de hänt an­nars.

CE­CI­LIA WER­NER

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.