Plant fortsätter på sin personliga resa
ROCK
ROBERT PLANT Carry fire (Nonesuch/warner)
Det är väl lika bra att erkänna med en gång. Led Zeppelin förändrade aldrig mitt liv. Jag har inte ens varit något större fan.
Visst har jag lyssnat på deras album – framförallt Physical graffiti och Led Zeppelin IV – och visst försvarar britterna mer än väl sin plats i rockhistorien. Bara inte i min skivhylla eller på mina spellistor. Det gör däremot Robert Plant, speciellt hans tre senaste album.
DET HAR GÅTT tio år sedan Robert Plant och Alison Krauss släppte sitt fina Grammyvinnande americanaalbum Raising sand. Efter två påföljande album där Plant blandade sin bluesiga folkcountry med hypnotiska rytmer och västafrikanskt gung, på ett väldigt eget sätt, visar den 69-årige britten fortfarande upp en musikalisk nyfikenhet som både överraskar och imponerar.
Eller så här. Robert Plants mix av bergssånger från Appalacherna, arabiska rytmer och mystiska melodier från andra sidan Uralbergen är kanske inte så överraskade längre, han känns snarast hemtam och bekväm i de här musikaliska omgivningarna, Sommaren 1996 stövlade Beck in på de stora scenerna med sitt hyllade och enormt framgångsrika album Odelay. Plötsligt var han överallt i mitt liv. Nu har det gått 21 år och jag reagerar knappt på att nätbutiken cdon väljer att lyfta fram tio dvdboxar med Beck (tv-deckaren) före nya albumet med Beck (artisten). Det sagt är Colors inte heller så mycket att yvas över. Om Beck på förra albumet höll sig fast vid något slags kaliforniskt 70-tal har han nu vridit fram klockan tio år. Yep, det låter 80-talspop så det räcker och blir över, även om här också ryms Beatlesflirtar (Dear life) och fläskig funkrock (I’m so free). men tillsammans med sin ljusa karakteristiska röst blir resultatet ändå piggt och personligt.
Bluebirds over the mountain är ett bra exempel. Tillsammans med den albanske cellisten Redi Hasa, Mercuryprisnominerade violinisten Seth Lakeman och popsångerskan Chrissie Hynde bygger Robert Plant och hans kompband The Sensational Space Shifters upp en stämning som spänner över hela det musikaliska fältet och drar åt alla riktningar, från Mora till Mogadishu.
Titelspåret Carry fire känns påtagligt asiatisk med sitar, någon slags harpa och (som på många av låtarna) en handfull instrument som knappt ens Google skulle känna igen.
Men albumet rymmer såklart även västerländska tongångar. Dance with you tonight är stillsam och vacker, rofylld på ett Daniel Lanoismässigt sätt och närmast reflektiv när Robert Plant blickar tillbaka och känner att livet nog ändå närmar sig ändhållplatsen.
ÄVEN I ÖPPNINGSLÅTEN The may queen, lätt bluegrassfärgad och med en textmässig blinkning till Zeppelins gamla Stairway to heaven, och stillsamma pianoballaden A way with words sjunger Robert Plant utifrån sin horisont som ålderstigen medborgare snarare än som nedstigen och lätt falnad rockgud.
Faktum är att de flesta låtar på något sätt handlar om att se tillbaka och sammanfatta åren som gått. Begrunda livet. Då musiken samtidigt bryter nyfiken och rätt spännande mark korsbefruktas ändå Robert Plants album på ett lyckat vis, nya grenar inympas på det gamla trädet. ”Jag måste blanda det gamla med det nya” som Robert Plant själv säger i en kommentar.
För den som saknar ”det gamla” (läs: Zeppelin) finns dock inte mycket att hämta här. Faktiskt ingenting.
Det är sju år sedan Pink stod på Ullevis scen inför 31 142 fans. Fem år har passerat sedan den senaste plattan – The truth about love.
Själv har Pink hunnit fylla 38 och berättade nyligen i en intervju med New York Times att hon suttit i upprepade möten med sitt skivbolag där det förklarades att ”popradiostationerna inte spelar kvinnliga artister som passerat 35 – om man inte är Beyoncé.”
Så skönt då att Pink omgående motbevisade dem. Singeln What about us nådde plats 15 på Billboard Hot 100.
I dag släpps hela plattan och jag är övertygad om att även skivbolaget inser att man i Pink har en artist med potential att fortsätta vara en av världens största popstjärnor under många år framöver.
POP
BECK Colors (Capitol/universal)
PINK SÄTTER NED foten direkt med det maffiga titelspåret där hon lyckas med konstycket att låta som en blandning av Elton John, Heart och Katy Perry. Som andra låt kommer det omskrivna samarbetet med Eminem, en annan artist som har erfarenhet av att studsa tillbaka, och de matchar varandra väl även det inte slår några gnistor.
Pink har velat göra en varierad skiva och som tidigare är hon lika bra på klatschig rockpop som på bitterljuva ballader där hon verkligen levererar även texten på ett imponerande sätt. Till den senare kategorin räknas numera