Reine Brynolfsson genialt återhållsam i Korparna
DRAMA KORPARNA Regi: Jens Assur, Sverige, 2017 (107 min)
Fåglar som fastnat i nätstaket kippar efter andan. På åkrarna ligger det döda kreatur. Svarta korpar kraxar olycksbådande.
Jens Assurs debutlångfilm Korparna, inspirerad av Tomas Bannerheds roman med samma namn, är en tragedi, men också bildpoetisk vardagsrealism som, av flera olika skäl, för tankarna till Ken Loachs filmklassiker Kes – falken trots att vi inte befinner oss i England utan i svensk landsbygd på väg att avfolkas någon gång på 1970-talet.
FILMEN KRETSAR kring den nedstämde Agne (Reine Brynolfsson), bonde med arrenderad mark fylld av stenbumlingar. Varje dag är ett slitgöra, från tidig morgon till sen kväll.
Detta var inte vad Agne drömde om när han var ung. Han har tröttnat på allt och är på väg att tappa livsgnistan.
Agnes hustru Gärd (Maria Heiskanen) gör sitt bästa för att försöka se ljust på den mörka tillvaron. Hon kan föreslå en biltur till havet, även om det ösregnar. På sikt är det meningen att den inåtvände tonårssonen Klas (Jacob Nordström) skall ta över gården, men han är mer intresserad av fågelskådningen än av att mjölka kor.
DROPPEN SOM FÅR bägaren att rinna över för den redan hårt prövade Agne är när landägarna kräver att verksamheten moderniseras och rationaliseras. Det finns ingen framtid för svenska småjordbruk.
Ett minimum av dialog. En kamera (Jonas Alariks foto är superbt) som inte rör sig i onödan. Och så Brynolfsson. Han behöver inte göra mycket för att dominera filmscener. I Korparna sitter Brynolfsson ofta helt tyst och röker cigaretter, men gör ändå en av sina allra bästa och mest minnesvärda rollprestationer.