Stora frågor hos Patricia Tudor-sandahl.
Vart är jag på väg? Vilken är min uppgift här på jorden? Patricia Tudor-sandahl har inte alla svaren, men hon vet vilka existentiella frågor vi kan ställa till oss själva.
Vi som har följt Patricia Tudor-sandahl genom åren vet att hon tycker om att tala allvar. Uppmanar oss att ”lyda livet”. Följa vår innersta längtan och hitta vårt kall.
Vi vet också att hennes egen väg har varit snårig. Så här ungefär: Född i Manchester 1940. Uppvuxen i ett arbetarhem med en misshandlande far. Gifte sig ung. Försökte ta sitt liv. Flyttade till Sverige 1964. Nytt äktenskap. Barn. Skilsmässa.
I Sverige doktorerade hon i pedagogik, utbildade sig till psykolog och psykoterapeut. För 35 år sedan träffade hon sin nuvarande man och livskamrat Christer Sandahl och har sedan dess – bland väldigt mycket annat – skrivit hyllade böcker som Den tredje åldern och Tid att vara ensam.
Men samtidigt med de senaste decenniernas yttre framgångar finns personliga bakslag. Cancer. Depressioner. En svår ögonsjukdom.
VI SKA SES för att prata om något så storslaget som vår tids längtan efter allvar och äkta möten. För parallellt med ytsamhällets likhetstecken mellan lycka och konsumtion, mellan framgång och jagstatus, tycks det finnas underströmmar som går i rakt motsatt riktning. De kan komma till ytan i samtalspoddar som den mellan Navid Modiri och Björn Natthiko Lindeblad, i tv-program som Meningen med livet och i radioprogrammen Allvarligt
talat och Tankar för dagen där Patricia Tudor-sandahl har varit en uppskattad krönikör i 18 år.
Hennes sommarhus ligger där vägen slutar, i Vitemölla strax norr om Kivik på Österlen. Runt knuten rullar Hanöbuktens iskalla vågor in, men i Patricias kök är två ljus tända. Väggarna är varmröda. På bordet står en bukett sensommarblommor.
– Jag känner mig helt övertygad om att människor längtar efter allvar och äkta möten. Det var utifrån den övertygelsen som vi startade Convenium Österlen för sju år sedan, säger Patricia Tudor-sandahl.
Convenium Österlen är en ideell förening. Höstens arrangemang är en ”existensfestival” på temat
Mod och medmänsklighet. Patricia befinner sig mitt i förberedelserna. Föreläsarna är klara. Biljetterna slutsålda sedan länge.
PATRICIA GER YTTERLIGARE ett exempel på människors behov av att ta livet på allvar. På prov anordnade hon och prästen i St Eriks kapell i Stockholm vardagsretreater under rubriken Stanna, Stilla,
Se. En stunds reflektion på morgonen före jobbet, återsamling efter arbetsdagens slut. Kapellet fylldes till sista bänkrad.
– Jag tror att det hänger samman med vårt behov av att ”take a break”. Att stilla sig och gå den inre vägen. Det är kanske det ”gamla vanliga”, att hitta en mening med alltihop. Vart är jag på väg egentligen, och är det verkligen dit jag ska …
MEN VÄNTA NU. Många säger sig vantrivas i samtidskulturen. Samtidigt har vi, åtminstone i västvärlden, både tid och resurser att ställa oss de stora frågorna om hur vi på ett mer existentiellt plan vill leva våra liv. Så varför gör vi inte det?
– Det här är en association, inte ett svar, säger Patricia Tudorsandahl som hon ofta gör. Inte ett färdigformulerat svar, men en fundering.
– Kanske är det, i brist på traditionell gudstro, vår rädsla för vad vi ska hitta om vi börjar leta inom oss själva. Eller snarare, rädslan för att vi inte ska hitta någonting alls. Att det ska vara tomt. Ihåligt. Då är det inte konstigt om man försöker fylla tomrummet med upplevelser eller saker. Men jag vill absolut tro att vi alla har en stillpunkt, säger Patricia Tudor-sandahl.
Hon gör ytterligare en association. Till det keltiska uttrycket ”thin places”. Det handlar inte nödvändigtvis om heliga ställen utan kan vara var som helst där en människa känner att världen vidgas. Där man blir lite större. En plats där himlen möter jorden. Eller kanske i ett möte med en annan människa.
PATRICIA TUDOR-SANDAHL berättar om ett sådant möte. Det ägde rum i en biosalong efter visningen av den Oscarsnominerade filmen ”Timbuktu”. Ljuset tändes. Folk satt kvar. Patricia vände sig mot sin bänkgranne. De såg varandra i ögonen. Båda grät. Tänkte att – vad ska vi göra med det här.
– Det var så naket. Så oförställt. Ett personligt, men inte privat möte där vi ”lät ansiktet tona fram genom masken”. Där vi för en stund fylldes av något större.
Eller som Martin Buber, en av Patricia Tudor-sandahls favoritfilosofer, uttrycker det: ”Äkta möten måste inte vara högtidliga men de är alltid märkvärdiga. Båda öppnar sig för möjligheten att beröras och förändras.”
PÅ EN BÄNK i Patricias kök står en samling skulpturer av hästar. Men det är mest en slump, säger hon. De står inte där som symboler för kraft och styrka.
Fast det kunde de gott ha gjort. Med stor styrka har hon ju själv tagit sig igenom fler svårigheter än de flesta.
– Enligt min man är jag, på gott och ont, en streetfighter. Jag har helvetiska år bakom mig, men jag har också haft tur. Det fanns människor som såg mig, som såg min potential, och några sådana vittnen kan räcka långt. Men jag önskar att jag hade vetat när jag var ung att känslor kommer och känslor går. Och att man inte ska fatta och ändra sina beslut i de mörka stunderna.
Patricia Tudor-sandahl var 52 år när hon fick livmoderhalscancer och slungades ner i det svarta hålet.
– Snacka om en vändning i livet, säger hon.
HON TOG SIG upp bland annat genom att börja skriva om sitt liv. Efter självbiografin Ett himla liv kom boken Ordet är ditt. Där vill hon inspirera sina läsare att föra ett slags tankedagbok, att upptäcka kraften i det självbiografiska skrivandet.
– Allt jag har skrivit har jag skrivit för mig själv. Det är böcker jag själv har behövt läsa.
Patricia Tudor-sandahl strösslar gärna samtalet med tänkvärda citat. Ett par dröjer sig kvar på väg från huset vid vägens ände:
”Frihet är vad du gör med vad som gjorts med dig” och ”Hemligheten är inte att få det som man vill ha, utan att vilja ha det som man får”.
”Jag önskar att jag hade vetat när jag var ung att känslor kommer och känslor går. Och att man inte ska fatta och ändra sina beslut i de mörka stunderna.”
PATRICIA TUDOR-SANDAHL