Ett artist-tolkar-artistprogram för mycket.
Lika roligt som det är när en tv-kanal eller ett produktionsbolag har hittat ett nytt, spännande upplägg som visar sig bli en succé, lika tröttsamt riskerar det att bli när konceptet sedan ska mjölkas ur till sista droppen och lite till.
Ett typexempel är de många artister-tolkar-artister-programmen, som i begynnelsen kändes nya och fräscha (även om själva idén i sig bygger på att återanvända gammalt material). Redan i andra säsongen av Tv4:s ”Så mycket bättre” kunde man dock ana att charmen från den första, trevande omgången inte riktigt skulle gå att upprepa.
Ändå blev det inte bara sju säsonger till utan även ett antal andra program med liknande kärna i olika varianter och av olika kvalitet.
Till och med komikerna fick en chans att apa efter det vinnande konceptet i Kanal 5:s förvirrade ”En clown till kaffet” där programidén gick ut på att av oklar anledning låta olika komiker klä ut sig till varandras alter egon.
DET BLEV BARA två säsonger innan programmet lade ner, men Sveriges alla musiker har haft desto mer att vinna på coverhysterin som både givit mindre stjärnor en knuff i karriären och hjälpt halvt bortglömda förmågor att tjäna stimpengar på sina gamla hits.
Hittills har Ola Salo och Mikael Wiehe fått möta sina hits i ny kostym - och på nya språk.
Jag ska inte döma ut konceptet fullständigt, för visst finns det guldkorn att hitta i floden av tolkningsprogram. SVT:S ”Folkets musik” som hade premiär i början av oktober har hittat en lite ny infallsvinkel och balanserar upp sina svenska popstjärnor med mindre kända artister och band med multikulturella influenser.
Hittills har Ola Salo och Mikael Wiehe fått möta sina hits i ny kostym - och på nya språk. Här kan man verkligen tala om att skapa något helt annorlunda av gammalt material.
Det här programmet känns faktiskt både kul och nyskapande. Artisternas respons på de nya tolkningarna framstår dessutom som ovanligt äkta och okonstlade.
Av anslaget att döma handlar ”Folkets musik” inte främst om att stryka folkmusikfans medhårs utan snarare om att locka nya, gärna unga lyssnare att ta till sig en ny, multikulturell musikgenre. Det är behjärtansvärt, vi kan behöva lite mer världsmusik i tv.
PROGRAMLEDARESSET KODJO AKOLOR som presentatör bidrar till känslan av att poppiga radiokanalen P3 har gått på en dejt med det smala utbudet från P2.
Och visst uppstår ljuv musik, både när Louisa Lyne och hennes band di Yiddishe Kapelye tar sig an The Arks existentiella manifest på jiddisch och när Tarabband med Nadin Al Khalidi i spetsen beskriver sitt Sverige på arabiska.
Jag är säker på att det kommer att låta både intressant och vackert i de kommande fyra programmen också, där bland andra Loreen och Bo Kaspers Orkester ska tolkas i helt nya toner. Ett program som detta får för min del gärna ta några varv till.