Helena Bergström har hamnat i en återvändsgränd.
VILKEN JÄVLA CIRKUS Regi: Helena Bergström, Sverige, 2017 (125 min)
Efter publiksuccén En underbar jävla jul kunde regissören/manusförfattaren/ skådespelerskan Helena Bergström göra i princip vad hon ville i filmväg. Det blev en cirkusfilm. Som inte är En dag på cirkus med bröderna Marx och som verkligen inte är Ingmar Bergmans Gycklarnas afton utan en besynnerlig mix av lite allt möjligt: romantik, tragik, komik, hästar, halvdana skämt och den gamla Otis Redding-låten Try a little tenderness.
JAG TROR ATT Bergström tänkt sig att detta skall vara en film för alla, men Vilken jävla cirkus ligger jävla nära att vara en film för ingen. Filmen är för barnslig för att gå hem hos vuxenpubliken och inte tillräckligt cool för att tilltala tonåringar. Dessutom är den illa skriven, eller låt mig säga som så här: Skådisarna är väldigt mycket bättre än manuset.
På Götaplatsen är det kärlek vid första ögonkastet när handelsstudenten Hugo (Gustav Lindh) träffar violinisten Agnes (Evin Ahmed). Vi får se det unga paret traska omkring i välbekanta Göteborgsmiljöer.
EFTER TJUGO MINUTER gör filmen en oväntad omstart. Matematiksnillet Hugo be- finner sig på en konkursmässig cirkus ledd av den förvirrade och ständigt groggande direktören Casall (Tomas von Brömssen i god komediform) och får mot sin vilja jobb som revisor. Alla som arbetar på cirkusen är excentriska på gränsen till karikerade, utom den tystlåtna hästskötaren Anna, spelad av Molly Nutley. Scenerna mellan henne och Lindh fungerar inte alls, däremot är det stundtals riktigt kul när Hugo och Casall, båda halvberusade, käbblar om ditt och datt.
JAG GILLAR BERGSTRÖM, för att hon vågar gå sin egen väg, men i Vilken jävla cirkus har hon hamnat i en återvändsgränd.