Ett glädjetjut för ensamma själar
TIDEN FÖRE OSS Regi: Nathalie Teirlinck Med: Evelyne Brochu, Zuri François, Eriq Ebouaney mfl Frankrike, Nederländerna, Belgien, Danmark, 2016 (110 min)
En rad ledtrådar för oss närmare huvudpersonen Alice, utan att vi förstår vem hon är eller varför hennes händer skakar så kraftigt när hon sliter batteriet ur sin mobil. Ringsignalen pockar ettrigt på uppmärksamhet och retar henne till vansinne. Det är något hon helst bara vill förtränga. En man vid namn Arnaud, som ringt och ringt, dyker upp personligen med tråkiga nyheter: Det har skett en bilolycka. Föraren är död. Han har också hunnit begravas.
Arnaud går ett ärende och kommer sedan inte tillbaka. Kvar på hotellrummet under täcket lämnar han en liten pojke, som visar sig vara Alice son.
UPPTAKTEN till Bryssel-baserade Nathalie Teirlincks första långfilm förbryllar, vilket inte alls behöver vara negativt i en tid då majoriteten filmer snarare tycks lida av för många, och för övertydliga, förklaringar än för få. Huvudpersonens konsekventa brott mot det förväntade är också upplyftande, och förstärks ju längre in i berättelsen vi kommer.
Snart blir vi varse att Alice inte kan hantera sin mammaroll överhuvudtaget. Sonen på fyra-fem år som hon fått på halsen, och som knappt kan trä strumporna rätt, behöver tillsyn och omvårdnad. Ändå är han som en främmande varelse Alice inte vet hur hon ska förhålla sig till.
Under flera år har hon levt känslomässigt avstängd som lyxeskort och straffat sig själv genom sexuell förnedring. Hon klär upp sig, cirkulerar på fester och blir om nätterna körd till olika hotellrum. Inga lämpliga miljöer för barn.
Pengarna hon tjänar gör att hon kan överösa sonen med presenter, men kväll efter kväll lämnar hon honom åter ensam. Alice chaufför liksom hennes tillfällige pojkvän tar sig på olika sätt an pojken, som hon presenterar som sin brorson.
FILMENS FINASTE SCENER koncentrerar sig runt barnet, med sin förmåga att avväpna de vuxna med sprudlande fantasi, tillit och naiva men rättmätiga, frågor. Hur mycket kostar det att vara med dig? frågar han sin mamma och försäkrar henne: ”Jag har pengar.” Allt han vill är att hon ska stanna hemma.
Scenerna där han imiterar sina föräldrar: mamman som längtansfullt röker på balkongen, pappan i förarsätet strax efter krocken, är hjärtskärande.
Parallellt besöker Alice sin egen far på hemmet, en framgångsrik författare som nu tynar bort i demens. Han känner inte igen henne och förnekar att han någonsin skulle ha haft barn.
DOTTERN ALICE UPPREPAR ett familjemönster, där hennes egen pappa tycks ha saknat förmåga att se henne också före sjukdomen. Berättelsen utmanar det som ständigt tas för givet genom att byta perspektiv och gestalta en ansvarslös mor som inte vill kännas vid sitt barn och beter sig distanserat snarare än lyhört.
Det enda som faktiskt får henne att kapitulera och gripas av panik är när hon tror att sonen rent fysiskt är borta.
Flera chanser dyker upp för Alice att förändra sitt liv, men hon väljer konsekvent bort dem eftersom hon tappat tron på att hon skulle förtjäna en omstart. Bara sonen Robin lyckas då och då rubba hennes benhårda självkontroll.
När han gör det förlåter vi också dramat en viss övertydlighet. För det blir så varmt när kärlek ändå uppstår mellan dessa ensamma själar.