Granqvist mår bra av att glädja andra
Sportkommentatorn Lasse Granqvist har levt sin dröm i 30 år. Jobb och privatliv är så sammanflätade att han i stort sett är ”gift” med jobbet. Privat utsträcker han dock sin passion för idrott även till opera och musikal.
Den flerfaldigt prisbelönte sportkommentatorn Lasse Granqvist har gjort inlevelse och passion för idrott till sitt adelsmärke. En passion han delat med svenska folket i fem fotbolls-vm, sex fotbolls-em, 20 ishockey-vm, sex sommar-os, sex vinter-os och åtminstone 120 fotbollslandskamper.
– Idrott behövs mer än någonsin i dagens politiska realitet. Det är underbart att välkomna tittare att vistas på en skön plats där man kan må bättre och leva sig in en stund. Man kan bygga upp stora förväntningar inför en match, eller tvärtom ha låga förväntningar som i Vm-matchen mellan Sverige och Argentina 2002. Men Sverige vann!
– JAG ÄR övertygad om att Sverige vaknade upp som en lyckligare nation dagen efter. Det är idrott. Det är en enorm förmån att jobba med idrott, säger han och det är hart när omöjligt att värja sig mot hans oförställda entusiasm.
Svårt är också att komma underfund med hans drivkrafter på jobbet.
– Jag har aldrig sett mitt arbete som jobb, jag ser mig som en ärlig berättare. Det jag delar med mig till tittarna måste vara äkta. Och efter en stunds funderande: – Jag mår riktigt bra av att glädja andra. Det är kanske en av mina drivkrafter. Och när tittarna inte längre blir glada, är det dags att lägga ned.
Utöver passion och engagemang kan hans framgångar de senaste tre decennierna förklaras med hårt ar-
bete. På sätt och vis har han övat ända sedan han var tio år gammal. Där i bilen på väg till och från lantstället passerade familjen Uppsalas då tio trafikljus medan Lasse refererade en tävling mot trafiksignalerna.
– När de gröna signalerna ledde med 7-1 var jag i extas.
Det rådde inget tvivel om framtiden.
– Jag skulle bli sportkommentator i radio, punkt slut. Det var det som gällde för mig.
SÅLUNDA RINGDE han till Sveriges Radio sista året på gymnasiet och undrade vad som krävdes för att få jobba där.
Journalisthögskolan, löd svaret.
Sista året på journalisthögskolan var det dags för praktik. Givetvis var hans högsta önskan att förlägga den till radion. Men han var inte ensam om det.
– Du och jag hade inte pratat i dag om jag inte vunnit den där lottdragningen.
DEN 16 JANUARI 1988 var livets kanske största vändpunkt.
– Då kom jag till Radiosporten, jag bodde nästan på redaktionen. Jag levde, och lever, min dröm.
Efter 25 år på Radiosporten – och 13 parallella år med både radio och tv – vågade han lämna radion och jobba helt i tv. Förändringen var nog nödvändig för att värna om sitt rätta jag, framhåller han.
– Jag ville inte bli en karikatyr av mig själv och sluta som den exalterade kommentatorn.
NU STUNDAR EN ny förändring: han går ned i tid. Hans nya, fyraåriga, kontrakt med C More och TV4 omfattar två-tre i stället för fem matcher/sändningar i veckan.
– Jag behöver se upp så att jag håller min passion och nyfikenhet levande.
Utöver idrott blir han djupt berörd av opera och musikal.
– I känslosamma ögonblick kan jag behöva ta fram näsduken. Vissa föreställningar ser jag flera gånger om. Det är underbart att skådespelarna ger allt för sin publik, och inte bara en kväll som i en hockeymatch, utan 200–300 kvällar. Det fascinerar mig djupt.
Favoriten är den tragiska berättelsen i Fantomen på operan. Säger detta något om honom?
– Olycklig kärlek, om det ska vara något. Jag har hört uttryckt att jag har varit gift med mitt arbete, det har tagit 50 år för mig att erkänna det. Men jag ångrar inte det. Är det bra att ha så mycket av identiteten i jobbet?
– Det är precis därför som jag ska jobba lite mindre. Och när jag någon gång slutar ska det inte vara något problem, livet går vidare. Det blir någon annan som gör programmet, men ingen kan ta ifrån mig det jag har gjort.