Inget lättvindigt beslut att riva prästgården
VARBERG. Det finns skäl att nyansera HN:S skildring av Lindberga församlings beslut att riva Lindbergs prästgård.
Camilla Hentschel gör ett helsidesreportage om prästgården fredag 13 oktober. Reportaget följs upp påföljande dag på ledarsidan av Maria Haldesten som syns hävda, att både Lindberga församling och Svenska kyrkan som helhet har ett antikvariskt intresse endast i de fall de får gynnsamma bidrag för sina åtgärder.
Reportaget görs så sent som ett halvår efter att beslut fattats i demokratisk ordning. Kring beslutet råder full insyn för allmänheten. HN gör ett reportage 14 april där församlingen får förklara sitt beslut på ett nyanserat sätt.
I DETTA NYA reportage förbiser Hentschel den offentliga redogörelse om prästgården som tjänat som beslutsunderlag inför fullmäktiges beslut. Den har hela tiden funnits att tillgå på församlingens hemsida. I denna redogörelse framgår att församlingen har utrett prästgården i sex år. Församlingen har nedlagt miljonbelopp för att komma till rätta med mögel och hälsoproblemen. Under åren har ett flertal konsulter anlitats. Församlingen har tagit hjälp av såväl konstruktions- och byggnadsvårdexpertis, som fukt- och mögelkonsulter. Konsulterna har gjort förstörande undersökningar, gjort luftmätningar m.m.
Med den bakgrunden är det närmast förmätet att påstå att problemen är enkla att åtgärda, vilket restaureringsarkitekt Per Arne Ivarsson skall ha hävdat enligt HN. Detta efter endast en okulär utvändig besiktning av prästgården. Beslutet att riva prästgården är alltså taget efter en noggrann utredning. Det är fattat i god demokratisk ordning och med största möjliga insyn för allmänheten. Det råder stor enighet bland församlingens förtroendevalda med en stor lyhördhet mot församlingsbornas åsikter.
I kontakten med mig säger Hentschel ”men kyrkan har väl mycket pengar”. Det är en vanligt förekommande föreställning. I relation till våra systerkyrkor i andra fattiga länder förhåller det ju sig så. Men i relation till de uppdrag Lindberga församling och Svenska kyrkan har är förvaltningsuppdraget ansträngt. När Haldesten på ledarsidan hävdar att det antikvariska intresset bara finns hos kyrkan när det finns möjlighet till bidrag, gör hon en grov förenkling.
LINDBERGA FÖRSAMLING är ett gott exempel över vilka stora förvaltningsfrågor vi har att göra med. Församlingen har 5 200 medlemmar och deras medlemsavgift är den avgjort största inkomsten till församlingens ekonomi. Under en tioårsperiod måste församlingen renovera två kyrkor för sammanlagt minst 20 miljoner kronor. De baracker som anställda haft kontor i de senaste 11 åren måste ersättas med riktiga lokaler. Församlingens grundläggande uppgift måste utföras (gudstjänst diakoni och mission). Samtidigt sjunker andelen medlemmar i församlingen med ungefär en procent varje år. Med den bakgrunden är det svårt att påstå att kyrkan har gott om pengar. Kyrkorådet försöker förvalta församlingens antikvariska värden och ta ansvar för församlingsborna efter bästa förmåga. Här finns ingen ekonomisk girighet och vi har inte tagit lätt på beslutet att riva Lindbergs prästgård. Det är med sorg i hjärtat vi måste fatta rivningsbeslutet vilket skildrades i HN på ett gott sätt 14 april.
Olle Philipsson tidigare kyrkoherde i Lindbergs församling och medansvarig till beslutet att
riva Lindbergs prästgård.
Beslutet att riva prästgården är alltså taget efter en noggrann utredning. Det är fattat i god demokratisk ordning och med största möjliga insyn för allmänheten.
från HN:S ledarredaktion.
Att prästgården är i förhållandevis gott skick har inte bara påpekats efter exteriör besiktning av den restaureringsarkitekt som nyligen uttalande sig i HN utan även av en byggteknisk rådgivare i en inventeringsrapport från 2011.
Vidare finns det, att döma av reaktioner som inkommit till ledarredaktionen, stark kritik mot rivningsplanerna även bland församlingsbor.
Att riva en prästgård som klassats som kulturhistoriskt riksintresse är ett helgerån.
Maria Haldesten
Politisk redaktör