Det konturlösa lockar

Göteborgsbandet Farvel, med sångerskan Isabel Sörling i spetsen, har spelat in sitt tredje album på en gård som heter Östtomta, i Värmland, där basisten, Alfred Lorinius, har sina rötter. Ljud från omgivningarna kan höras, vagt, i några sekvenser. Låtarna heter saker som dagg, myr och mull, men jag upplever musiken som teknologisk, nästan vetenskaplig i sin jakt på ljud och uttryck. Improvisation är bandets ledstjärna och det är musik som oavbrutet söker sig fram. Jazzen är en av flera byggstenar. Det konturlösa och obestämda i soundet lockar samtidigt som jag saknar ögonblicken när musiken helt obekymrat lyfter och svävar iväg. Gregory Porter borde vara mycket större än vad han är. Så tänkte jag när han släppte fina plattan Liquid spirit, och så tänker jag ännu mer nu. Som namnet antyder är nya albumet en hyllning till pianisten och sångaren Nat King Cole, som likt Porter själv gled mellan finjazz och poppigare tongångar. Klassiker som Mona Lisa och Miss Otis regrets är underbart fluffiga i sina storbandsarrangemang, och i Charlie Chaplins fina Smile visar Porter att han nästan kan bära Sinatras mantel. Bara det att han växt upp i countrymeckat Bakersfield och väljer att sjunga soulig jazz borde rendera Gregory Porter ett musikpris eller två.

EXPERIMENTELLT

FARVEL Östtomta Jazzland/border