PRIVAT SPELNING.
Musikläraren Lucas Silvner bjöd in sin bror, Jonathan Johansson, till en konsert för bara gymnasieskolans elever i Falkenberg.
”Om man inte lägger de 10 000 timmarna, till att börja med, så kommer det alltid finnas någon annan som är bättre. Konkurrensen är pissvår” JONATHAN JOHANSSON
musiker
Jonathan Johansson gav en privat spelning för Falkenbergs esteter. För HN berättar han om sin sämsta hit, hur han själv var på gymnasiet och hur man blir en bra artist.
– Lucas sa att bara fem procent av er känner till mig. Så jag sitter här, ödmjuk och glad för att ni kom hit, säger Jonathan Johansson till Falkenbergs Gymnasiums estetelever.
Jonathan Johansson är en av Sveriges största popartister. ”Aldrig ensam”, ”Stockholm” och ”Sommarkläder” är några av hans mest kända låtar.
I höst gör han en akustisk turné med två musiker. På onsdagskvällen spelade han på Stora Teatern i Göteborg. På fredagskvällen spelar han i Kungsbacka. Men torsdagen var ledig, så han ringde sin storebror Lucas Silvner, som är musiklärare på estetprogrammet i Falkenberg, och de bokade in en konsert för esteteleverna på torsdagsförmiddagen. Du spelar ofta på mörka, trånga, klubbar där de flesta har en öl i handen. Hur är det att spela här, 11.00, framför gymnasieelever?
– Det är mycket svårare. Mycket obehagligare. När man lyckas glömma bort det är det lugnt, men det är nervigt alltså. Och killarna spelade supermycket fel. Det gör de aldrig annars.
NÄR JONATHAN JOHANSSON själv var i gymnasieåldern gick han en samhällsvetenskaplig linje i Malmö.
– Pappa var konstnär, mamma var musiklärare och min storebror, ja han är ju musiklärare. Så jag bestämde mig för att inte hålla på med sådant. Jag var väldigt politiskt intresserad och trodde att jag skulle bli historielärare, typ. När började du få ambitioner med musiken?
– När jag var 23 köpte jag en svindyr gitarr och sa: ”Nu är det på riktigt. Nu tänker jag ge det fem år.” Men det räckte inte. Så jag fick ge det tre till. Då fungerade det. Hade du velat gå estetisk linje i stället?
– Jag vet inte. Jag lärde mig att tänka på ett samhällskritiskt sätt som jag inte skulle vilja vara utan. Vi diskuterade i klassen, hela dagarna. Vi läste politiska och historiska texter. Det har skapat en hjärna som inte hade sett likadan ut om jag hade gjort något annat.
UNDER KONSERTEN, när Jonathan Johansson har berättat att han förstår att alla inte känner till honom, spelar han en av sina ”hits”. Han gör citattecken i luften när han säger hits. Tycker du att dina hits är dina bästa låtar?
– Nej, absolut inte.
Vilken av dina hits tycker du minst om?
– Jag tycker inte om produktionen av ”Alla helveten på jorden”, så jag får säga den. Och jag tål inte ”Aldrig ensam”.
Är det bara för att du har spelat den mycket?
– Jag vet inte. Det är ju vanligt att sådana som jag inte tycker om sin största låt. Jag tycker ju om den… men jag tycker att den är pretentiös. Jag har alltid haft svårt för den.
Vad tycker du är det viktigaste, som vuxen/lärare, att skicka med en gymnasieelev som vill bli musiker? – De måste veta att om man inte lägger de 10 000 timmarna, till att börja med, så kommer det alltid finnas någon annan som är bättre. Konkurrensen är pissvår. Han hoppas också att hans eget sätt att vara artist kan inspirera. – Om jag ställer mig här, och gör det jag gör, kommer de ha med sig en erfarenhet av att ha sett något som är ärligt. Som inte låtsas. Som inte försöker vara en kopia av något annat. Det hoppas jag, i alla fall. De får med sig att det går att vara ärlig. Eller hur menar
du?
– Att det går, och att det är så sjukt mycket mer intressant om man gräver i sig själv än om man gräver i andra. Typ så. Does it make sense?