#me too, me too – ett vittnesmål från 1980-talet
Tusentals berättelser om sexuella trakasserier har vi fått oss till livs under den senaste veckan, tack vare kampanjen #me too. Har man inte fattat det förr, så står det nu skrivet med eldskrift på himlen: Sexuella övergrepp är en vardagsplåga för alltför många kvinnor.
I mediavärlden har en och annan sextrakasserande kändis namngivits och anklagats. Det är på tiden! Det borde ha gjorts för länge sedan. Men förr har det inte funkat – tystnadens lag, det manliga brödraskapets oskrivna lag, har hållit förövaren om ryggen.
Jag tänker på en incident under 1980-talet. Jag sommarvikarierade som journalist på Smålands Folkblad i Jönköping. Snart blev jag god vän med arbetskamraterna Lisbet och Barbro, som också var unga. De varnade mig för G, en garvad reporter på tidningen.
– Åk inte ensam med G i hissen, sa Lisbet. Gör du det har du hans händer över hela kroppen på två röda sekunder!
VISST, JAG AKTADE mig noga för G. Men jag kunde inte undgå hans slippriga kommentarer:
– Ska du på strandreportage och skriva om det nya toplessmodet? Höhöhö, kom ihåg, inga bilder på fallfrukt! Fina, fasta päron ska det va’! Ingen av de andra på redaktionsmötet sa emot G. Redaktionschefen flinade med. Andra böjde huvudet och skämdes kanske i det tysta.
Då var han plötsligt där, tryckte upp henne mot väggen och tog henne mellan benen
Men en dag kom Lisbet till jobbet vit i ansiktet och berättade – bara för mig och Barbro förstås – att nu hade G gått för långt. När hon efter jobbet skulle ta sin cykel i källarförrådet, då var han plötsligt där, tryckte upp henne mot väggen och tog henne mellan benen. Lisbet skämdes som om det var hennes fel.
MEN BARBRO OCH jag blev förbannade och plötsligt hade vi planen klar: På kvällen när alla andra hade gått från jobbet satte vi upp ett par klistermärken på G:s dörr. De var små – men väl synliga: ”Här förtrycks och förnedras kvinnor. Fight back!” stod det på märkena från min kvinnogrupp i Grupp 8. En ganska beskedlig hämnd tycker väl många idag. Men på 1980-talet var detta dynamit och den gjorde sin verkan. Men inte alls så som jag och Barbro hade tänkt oss. Nästa dag var våra klistermärken bortskrapade redan före redaktionsmötet och vi blev kallade till enskilt samtal med redaktionschefen. Han sparade inte på krutet:
– Vill ni ge tidningen dåligt rykte? Vem som helst hade kunnat komma upp på redaktionen och få syn på detta. Stackars G är djupt förolämpad, han har aldrig gjort en fluga förnär. Ni får be om ursäkt!
Kvinnoligans lilla uppror blev alltså tystat denna gång, som så många andra. Redaktionschefen höll sin manlige kollega om ryggen och fick oss, unga kvinnor med osäkra anställningar, att känna att vi kunde åka ut från jobbet när som helst. Skammen var vår, dynamiten exploderade i våra ansikten. Att chefen skulle lyssna på våra klagomål på en tafsande kollega – det fanns inte på kartan.
Men nu är det 2017 och allt fler kvinnor gör uppror mot tystnadslagen. Och allt fler män lyssnar till oss. Kanske randas nya kvinnovänligare tider, trots allt.