Därinne i bubblan får vi sällan någon kritik
Ibland kan man få uppfattningen att det bara är extremister och så kallade troll som väljer att leva i sina filterbubblor där den egna inställningen och sättet att leva bekräftas och aldrig ifrågasätts. Så är det så klart inte. Man kan dagligen se prov på personer som istället för att föra en debatt eller resonemang med meningsmotståndare väljer att föra över diskussionen i en egen kanal där bara vänner och de som tycker som en själv kan delta.
Det kan vara på ens egen Facebook-sida eller i annat forum där man har kontroll över vilka som ”släpps in”.
Genom detta kan man hänvisa till sina meningsmotståndare utan att dessa får komma till tals eller utveckla sitt resonemang. Man får därmed också makten över deras version.
DE SOM HÄNGER på Flashback eller andra fora där anonymiteten är mer regel än undantag, beskrivs som enögda och faktaresistenta, men de som lever i sina egna bubblor, dock utan att dölja sin identitet, får sällan samma epitet klistrade på sig.
Men vad är egentligen skillnaden mellan dessa två sätt att kommentera och reagera?
Är det ”fult” att kommentera anonymt i ett kommentarsfält, men ”fint” att kommentera i ett sammanhang där dem man kritiserar inte kan försvara sig eller komma till tals?
Många försvarar sina bubblor med att de vill slippa anonyma påhopp. Varför är vi så rädda för kritik att minsta kritiska fråga tas som ett personligt påhopp?
ATT BLI IFRÅGASATT och kritiserad är en viktig del i ansvaret för alla som har privilegiet att ha en plattform att agera utifrån. Oavsett om det är genom en ledarsida, som politiker eller som företagare. Ingen ska behöva utstå hat eller hot, men om man aldrig möter eller bemöter sina kritiker, bidrar man till en debatt som förs i parallella världar där olika verklighetsbeskrivningar sällan möts.
För vad händer om vi bara diskuterar med likasinnade i våra filterbubblor? Om allt vi gör och säger bara får hjärtan, gilla och styrkekramar som reaktion?
Ja, inte utvecklas vi i alla fall och inte blir de som vi tycker borde veta bättre klokare av att aldrig få höra vad vi tycker eller få svar på sina frågor.
SEN MÅSTE BÅDA parter också vara beredda att lyssna på varandra. Här finns kanske det största problemet. Begreppet ”filterbubbla” myntades av journalisten Eli Pariser. Han har också uppmanat Facebook, Google – och andra som förstärker våra filterbubblor genom att styra våra flöden så vi bara ser det som bekräftar vår världsbild – att ta ett större ansvar genom att göra lite tvärtom. Se till att algoritmerna styr så vi får se mer av inlägg med andra uppfattningar än våra egna.
Detta och mycket annat finns beskrivet i boken ”En värld av filterbubblor”, skriven av Per Grankvist, författare och kolumnist. Bland annat konstateras att det här med filterbubblor inte är något nytt, det har alltid funnits även om det blir mer koncentrerat i dag när nätet så systematiskt filtrerar det vi söker efter.
I en sån tid blir obundna medier ännu viktigare, att någon försöker beskriva en någorlunda objektiv världsbild. Även om även medier självklart också utgör ett filter där redaktören bestämmer vad som är viktigt och inte.