En pensionär full av lust
För Hilda Hellwig är pensioneringen en dörr vidare i livet. För när professorshatten läggs på hyllan är det regissörshatten på och ännu en chans att ställa sig den eviga frågan: Är förändring möjligt?
Skrattet bubblar ur Hilda Hellwig när hon pratar om sin förestående pensionering. För att vara en blivande pensionär är hon ovanligt entusiastisk, men det beror inte på att hon ska överge sina registudenter, dem som hon har ägnat mycket omsorg om under professuren. Utan för att hon efter åren på Stockholms konstnärliga högskola nu går tillbaka till något hon har längtat efter länge – att få ägna sig helt åt teaterregin.
– Jag har gjort mitt, eller som amerikanerna säger: jag har gett tillbaka. Jag har varit med och valt ut och stöttat de kommande begåvningarna. Nu är mitt jobb där färdigt, nu vill jag helt själviskt ägna mig åt regi igen, och konst.
HILDA HELLWIG SOM kom till Sverige från Ungern på 1970-talet har sedan dess varit en stark kraft inom teatern. Hon började på Teaterstudion i Stockholm, som drevs av Inge Waern, 1976. Det var en välkänd dramaskola i Stockholm med elever som Kim Anderzon, Lena Endre och Johan Rabaeus, och Waern blev Hellwigs mentor. Bara efter en termin fick Hilda börja undervisa.
Redan där kom alltså pedagogiken in i bilden, och hon har fortsatt vara en lärare för andra parallellt med den skapande verksamheten. Med Claes Peter Hellwig startade hon Teater Aurora, en avantgardistisk grupp som bidrog till ett dynamiskt 1980-tal inom svensk teater. Att hjälpa skådespelarna att utvecklas var lika viktigt som uppsättningarna i sig. Hon talar om en undersökande pedagogik, där man har en dialog med den man undervisar.
– Vi arbetade så att vi delade upp repetitionstiden i två delar där den ena var träning. Vi undersökte vad skådespelarna kunde lära sig när det gäller kommunikation och andra färdigheter. Den andra delen bestod av vanliga repetitioner, där de naturligtvis använde sig av det de redan kunde.
Inte många teatrar väljer att arbeta på det sättet, och man får inte särskilt mycket kredit för att man hjälper andra att växa. Men Hilda Hellwig har fortsatt med sina dubbla roller som konstnär och lärare, även efter att hon gick vidare från Aurora och blev frilansande regissör. Vad vill du med teatern?
– Mitt huvudtema är förändring. Förändringens möjligheter och hinder. Det har jag i stort sett undersökt i hela mitt liv, det går som en röd tråd i hela mitt konstnärskap, både när det gäller samhället och individen. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i och intresserad av människor som har målat in sig i ett hörn.
Hon menar att varje konstnär bär på en ”obesvarbar” fråga, att vrida och vända på i projekt efter projekt. Hellwigs fråga lyder: är förändring möjligt? Det har hon undersökt från olika håll i sina uppsättningar.
Som efterfrågad regissör har Hilda Hellwig själv kunnat välja sina pjäser. Hon har arbetat på landets största scener, men också i övriga Norden – och på senare år i Kina, där hon har satt upp två Strindbergspjäser. Till hennes senare uppsättningar hör Kung Lear på Hålogaland Teater i Tromsø 2015. På Göteborgs stadsteater uruppförde hon 2014 Faust, en pjäs som Nobelpristagaren Elfriede Jelinek hade skrivit direkt för henne.
2007 SATTE HON upp Höstsonaten på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. En scendramatisering av filmen signerad Ingmar Bergman, som en gång rekryterade Hellwig till Dramaten. Då var det med Ingrid Bergman, nu gjordes rollen av den danska filmens grand old lady Ghita Nørby, och den fick ett bejublat mottagande i Danmark.
MEN NU ÄR det åter Norge som gäller. I vinter ska hon regissera Lille Eyolf i Nordnorge. Och blivande 65-åringen Hilda Hellwig är full av energi inför att helt kunna gå upp i regissörsrollen igen.
– Min lust har helt tagit över. Jag kan inte vänta mer, även om jag känner mig vanvettigt stark och glad. Jag har så många uppsättningar att göra under de kommande 40 åren.