Jag – en spindelmamma i klormiljö
Det är höstlov i vårt avlånga land. Ett välbehövligt avbrott i vardagen för både skolbarn och deras föräldrar. Eller ja, åtminstone dem som har möjlighet att vara lediga tillsammans med sina små änglar. Jag kommer att jobba på som vanligt det mesta av denna vecka, men gläder mig åt att barnen kommer att kunna njuta av sovmorgnar, lek och äventyr.
Jag kommer dock att inleda barnens långledighet med en resa till Danmark och ett av Jyllands (troligtvis) mest besökta badhotell. Egentligen ogillar jag simhallar. Klor i luften, massor av hårstrån på stenplattorna, och hudflagor i bassängerna.
INGEN VIDARE VÄRST mysig beskrivning av ett badhus, men vet ni – jag ser faktiskt fram emot det väldigt mycket. För där finns vattenrutschkanor! Jag är 42 år gammal, men blir nog aldrig för gammal för att älska detta fenomen. Jag har dock haft mina mindre angenäma upplevelser i just en sådan...
Jag och min äldste son – då sex år gammal – hade förmånen att åka på en resa på tu man hand till just detta badland. Vi ställde oss förväntansfulla i kön till den långa rörliknande rutschkanan. Vissa hade gummiring att åka i, men det tyckte sonen kändes läskigt, så vi valde att åka på rumpan som en del andra gjorde. Det skulle vi dock inte ha gjort…
Redan efter några meter ner i tunneln märkte jag att det inte var tillräckligt mycket vatten för att kunna skjutsa oss båda neråt. Det blev stopp.
Tack vare den dåliga vattentillströmningen kunde jag klättra uppför röret – tryckt som en spindel intill väggen
Efter någon minut började andra badgäster komma svischande ner i det breda röret, och jag försökte efter bästa förmåga mota bort dem ifrån oss – tätt upptryckta mot väggen inne i rutschkanan, och bara någon meter ifrån gränsen där tunneln blev becksvart…
NU VAR DET inte så kul längre, och jag tackade min lyckliga stjärna för att varken jag eller min son har klaustrofobi. Men han fick ändå panik. Litegrann jag också.
Det fanns inget annat att göra än att försöka ta sig uppåt igen. Tack vare den dåliga vattentillströmningen kunde jag klättra uppför röret – tryckt som en spindel intill väggen, med sugkoppsliknande händer och fötter, och med sonen under ena armen. Man blir väldigt stark i en sådan situation… När vi kom upp till början av rutschkanan stod såklart en stor, orolig skara och tittade nyfiket på oss. Tror jag det – det hade jag också gjort om jag hört om en mamma som gått upp i rök i en vattenrutschkana!
Sonen fick en glass, jag en öl, och sedan var slutet gott, allting gott. Och trots denna lilla incident känner vi oss riktigt taggade att slänga oss in i röret igen i år. Får se om jag behöver rädda någon den här gången. Jag är i varje fall fantastisk som spindelmamma!