Jag – en spin­del­mam­ma i klormil­jö

Hallands Nyheter - - Livets gång - NINA CARLS­SON

Det är höst­lov i vårt av­långa land. Ett väl­be­höv­ligt av­brott i var­da­gen för bå­de skol­barn och de­ras för­äld­rar. El­ler ja, åt­minsto­ne dem som har möj­lig­het att va­ra le­di­ga till­sam­mans med si­na små äng­lar. Jag kom­mer att job­ba på som van­ligt det mesta av den­na vec­ka, men glä­der mig åt att bar­nen kom­mer att kun­na nju­ta av sov­morg­nar, lek och även­tyr.

Jag kom­mer dock att in­le­da bar­nens lång­le­dig­het med en re­sa till Dan­mark och ett av Jyl­lands (tro­ligt­vis) mest be­sök­ta bad­ho­tell. Egent­li­gen ogil­lar jag sim­hal­lar. Klor i luf­ten, mas­sor av hårstrån på sten­plat­tor­na, och hud­fla­gor i bas­säng­er­na.

ING­EN VI­DA­RE VÄRST my­sig be­skriv­ning av ett bad­hus, men vet ni – jag ser fak­tiskt fram emot det väl­digt myc­ket. För där finns vat­ten­rutsch­ka­nor! Jag är 42 år gam­mal, men blir nog ald­rig för gam­mal för att äls­ka det­ta fe­no­men. Jag har dock haft mi­na mind­re an­ge­nä­ma upp­le­vel­ser i just en så­dan...

Jag och min älds­te son – då sex år gam­mal – ha­de för­må­nen att åka på en re­sa på tu man hand till just det­ta bad­land. Vi ställ­de oss för­vän­tans­ful­la i kön till den långa rör­lik­nan­de rutsch­ka­nan. Vis­sa ha­de gum­mi­ring att åka i, men det tyck­te so­nen kän­des läs­kigt, så vi val­de att åka på rum­pan som en del and­ra gjor­de. Det skul­le vi dock in­te ha gjort…

Re­dan ef­ter någ­ra me­ter ner i tun­neln märk­te jag att det in­te var till­räck­ligt myc­ket vat­ten för att kun­na skjut­sa oss båda ner­åt. Det blev stopp.

Tack va­re den då­li­ga vat­ten­till­ström­ning­en kun­de jag klätt­ra upp­för rö­ret – tryckt som en spin­del in­till väg­gen

Ef­ter nå­gon mi­nut bör­ja­de and­ra bad­gäs­ter kom­ma svi­schan­de ner i det bre­da rö­ret, och jag för­sök­te ef­ter bäs­ta för­må­ga mo­ta bort dem ifrån oss – tätt upp­tryck­ta mot väg­gen in­ne i rutsch­ka­nan, och ba­ra nå­gon me­ter ifrån grän­sen där tun­neln blev beck­svart…

NU VAR DET in­te så kul läng­re, och jag tac­ka­de min lyck­li­ga stjär­na för att var­ken jag el­ler min son har klaust­ro­fo­bi. Men han fick än­då pa­nik. Litegrann jag ock­så.

Det fanns ing­et an­nat att gö­ra än att för­sö­ka ta sig upp­åt igen. Tack va­re den då­li­ga vat­ten­till­ström­ning­en kun­de jag klätt­ra upp­för rö­ret – tryckt som en spin­del in­till väg­gen, med sug­koppslik­nan­de hän­der och föt­ter, och med so­nen un­der ena ar­men. Man blir väl­digt stark i en så­dan si­tu­a­tion… När vi kom upp till bör­jan av rutsch­ka­nan stod såklart en stor, oro­lig ska­ra och tit­ta­de ny­fi­ket på oss. Tror jag det – det ha­de jag ock­så gjort om jag hört om en mam­ma som gått upp i rök i en vat­ten­rutsch­ka­na!

So­nen fick en glass, jag en öl, och se­dan var slu­tet gott, all­ting gott. Och trots den­na lil­la in­ci­dent kän­ner vi oss rik­tigt tag­ga­de att slänga oss in i rö­ret igen i år. Får se om jag be­hö­ver räd­da nå­gon den här gång­en. Jag är i var­je fall fan­tas­tisk som spin­del­mam­ma!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.