Sjö­lins skri­varglä dje är till­ba­ka

JUBILAREN: DEN SISTA ROMANEN BLEV IN­TE DEN SISTA ROMANEN Det har gått tio år se­dan Da­ni­el Sjö­lin gav ut Värl­dens sista ro­man som han då me­na­de var hans ab­so­lut sista. Men sam­ti­digt som bar­nen bli­vit stör­re har läng­tan ef­ter det konst­när­li­ga skri­van­det ök

Hallands Nyheter - - Livets gång - LE­NA WREEDE/TT

Vi ses i hu­set i Brom­ma där Da­ni­el Sjö­lin bor med sin fa­milj se­dan tre år till­ba­ka. Det är en vac­ker gam­mal en­plans­vil­la på cir­ka hund­ra­sjut­tio kvadrat med in­redd vind där bar­nen har si­na sov­rum och där även hams­tern Skil­la bor i sin bur. Ne­re i käl­la­ren finns en öp­pen spis som in­te an­vänds, en soff­grupp, li­te brå­te och Da­ni­els skri­var­hör­na. Här job­bar han de da­gar han in­te är på Kul­tur­ny­he­ter­na, knäc­ker ex­tra som re­por­ter på Ba­bel el­ler är mo­de­ra­tor.

Ar­be­tet den här da­gen är att lä­sa in sig på den is­länds­ka för­fat­ta­ren Auður Ava Ólafs­dót­tir som han ska in­ter­vjua för Stock­holm li­te­ra­tu­re fes­ti­val i slu­tet av ok­to­ber.

– En sam­man­fatt­ning av det jag läst av hen­ne hit­tills är: ”li­vet har pas­se­rat och det finns ing­en me­ning med nå­got”, ha­ha. Det gäl­ler att in­te öppna för många luc­kor i sitt in­re.

Där fun­ge­rar de tre bar­nen som ett ef­fek­tivt skydd mot att dras ned i dju­pa fun­de­ring­ar. Egent­li­gen har he­la li­vet för­änd­rats se­dan de kom, för­kla­rar han. Som be­slu­tet att läg­ga allt konst­när­ligt skri­van­det åt si­dan i sam­band med att förs­ta dot­tern kom.

VÄRL­DENS SISTA RO­MAN skul­le där­för bli hans sista. Orsaken, för­kla­rar han, är att konst­när­ligt skri­van­de upp­fyl­ler en med så myc­ket käns­lor. Men det gör även små­barn.

– Det var ock­så en enorm be­fri­el­se att gå från att va­ra be­kym­rad dik­ta­tor i sitt eget liv till en nöjd slav i nå­gon an­nans.

Un­der de tio år som gått har han äg­nat sig åt an­nat skri­van­de, som även­tyrs­böc­ker­na till­sam­mans med Jer­ker Vird­borg un­der sy­no­ny­men Mi­chael Mor­ti­mer, men även no­vel­ler – som den upp­märk­sam­ma­de Al­la vill ba­ra gå hem – och ti­di­ga­re i år barn­bo­ken Stor­men och monster­truc­ken.

Men nu har det bli­vit dags att bry­ta löf­tet att ald­rig mer skri­va en ro­man. En vik­tig an­led­ning är att bar­nen bli­vit li­te äld­re. En an­nan är ac­cep­tan­sen för sig själv att han fak­tiskt är för­fat­ta­re. In­sik­ten kom för ett par år se­dan, ef­ter en gans­ka svår pe­ri­od. Da­ni­el Sjö­lin be­rät­tar att han trod­de att han var bi­po­lär och ge­nom­gick en un­der­sök­ning.

– Lä­ka­ren, som ur­sprung­li­gen kom från Sy­ri­en och som in­te alls kän­de igen mig, för­kla­ra­de att jag in­te var bi­po­lär, men att han ha­de sett lik­nan­de testre­sul­tat förr från per­so­ner som höll på med nå­got konst­när­ligt. När jag be­rät­ta­de att jag skrev sa han: ”Du ska ve­ta, där jag kom­mer ifrån me­di­ci­ne­rar vi in­te bort po­e­ter, men vi gif­ter oss in­te med dem hel­ler”. Kän­des det som ett er­kän­nan­de?

– Ja, jag ha­de upp­levt och trott att jag lu­rat mig själv he­la ti­den, att jag bor­de skär­pa mig. Men ef­teråt tänk­te jag att det kanske in­te var ett så stort miss­lyc­kan­de att ge sig in i lit­te­ra­tur­värl­den än­då. Att jag kanske ha­de bli­vit to­talt ga­len av att in­te gö­ra det.

DÄR­E­MOT ÄR HAN med­ve­ten om att det krä­ver en del för att kom­ma till­ba­ka på ba­nan igen. Att för­ut­sätt­ning­ar­na är an­norlun­da nu som fyr­tio­å­rig tre­barns­pap­pa jäm­fört med när han var tju­go nåt’ och väl­digt mål­in­rik­tad.

– Då kan ens driv­kraft va­ra ”jag är världs­bäst – ak­ta på er, jag ska fram!”. Det själv­be­drä­ge­ri­et kan ock­så gö­ra att man får sa­ker ut­rät­tat. Nu är man in­te ung och lo­van­de läng­re. Jag har ock­så hög­re krav och vill in­te skri­va ba­ra för att. Pro­ble­met är att det kan va­ra svårt att få barn gjor­da då.

Där­e­mot har han bli­vit be­tyd­ligt bätt­re på att pla­ne­ra och ha rutiner. Dess­utom har han in­sett för­de­lar­na med att mo­tio­ne­ra. Där har Skil­la va­rit en rik­tig ögo­n­öpp­na­re.

– Var­je natt går hon upp och spring­er i det där hju­let som gniss­lar. Man kan tän­ka att hamst­rar spring­er för att de är uttrå­ka­de, att de för­sö­ker fly men är för kor­ka­de för att för­stå att det in­te går. Men nej, nej. Man kan se på hen­ne att hon gil­lar att springa, det är en rö­rel­seg­läd­je.

– Jag har själv bör­jat tyc­ka att det är li­vets gläd­jeäm­ne att springa och ja­ga en in­ne­ban­dy­boll – då mår jag li­te bätt­re. Hams­tern har haft rätt i al­la år, man ska gå upp och rö­ra på sig och se­dan va­ra nöjd och glad.

BE­RÖM IN­TE VIK­TIGT. ”Jag fick myc­ket upp­märk­sam­het ti­digt för mi­na böc­ker och att jag var i tv och så, men jag har verk­li­ge n för­stått att be­röm in­te har nå­got med skri­van­det att gö­ra”, sä­ger Da­ni­el Sjö­lin.

Bild: JONAS EKSTRÖMER/TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.