Sjölins skrivarglä dje är tillbaka
JUBILAREN: DEN SISTA ROMANEN BLEV INTE DEN SISTA ROMANEN Det har gått tio år sedan Daniel Sjölin gav ut Världens sista roman som han då menade var hans absolut sista. Men samtidigt som barnen blivit större har längtan efter det konstnärliga skrivandet ök
Vi ses i huset i Bromma där Daniel Sjölin bor med sin familj sedan tre år tillbaka. Det är en vacker gammal enplansvilla på cirka hundrasjuttio kvadrat med inredd vind där barnen har sina sovrum och där även hamstern Skilla bor i sin bur. Nere i källaren finns en öppen spis som inte används, en soffgrupp, lite bråte och Daniels skrivarhörna. Här jobbar han de dagar han inte är på Kulturnyheterna, knäcker extra som reporter på Babel eller är moderator.
Arbetet den här dagen är att läsa in sig på den isländska författaren Auður Ava Ólafsdóttir som han ska intervjua för Stockholm literature festival i slutet av oktober.
– En sammanfattning av det jag läst av henne hittills är: ”livet har passerat och det finns ingen mening med något”, haha. Det gäller att inte öppna för många luckor i sitt inre.
Där fungerar de tre barnen som ett effektivt skydd mot att dras ned i djupa funderingar. Egentligen har hela livet förändrats sedan de kom, förklarar han. Som beslutet att lägga allt konstnärligt skrivandet åt sidan i samband med att första dottern kom.
VÄRLDENS SISTA ROMAN skulle därför bli hans sista. Orsaken, förklarar han, är att konstnärligt skrivande uppfyller en med så mycket känslor. Men det gör även småbarn.
– Det var också en enorm befrielse att gå från att vara bekymrad diktator i sitt eget liv till en nöjd slav i någon annans.
Under de tio år som gått har han ägnat sig åt annat skrivande, som äventyrsböckerna tillsammans med Jerker Virdborg under synonymen Michael Mortimer, men även noveller – som den uppmärksammade Alla vill bara gå hem – och tidigare i år barnboken Stormen och monstertrucken.
Men nu har det blivit dags att bryta löftet att aldrig mer skriva en roman. En viktig anledning är att barnen blivit lite äldre. En annan är acceptansen för sig själv att han faktiskt är författare. Insikten kom för ett par år sedan, efter en ganska svår period. Daniel Sjölin berättar att han trodde att han var bipolär och genomgick en undersökning.
– Läkaren, som ursprungligen kom från Syrien och som inte alls kände igen mig, förklarade att jag inte var bipolär, men att han hade sett liknande testresultat förr från personer som höll på med något konstnärligt. När jag berättade att jag skrev sa han: ”Du ska veta, där jag kommer ifrån medicinerar vi inte bort poeter, men vi gifter oss inte med dem heller”. Kändes det som ett erkännande?
– Ja, jag hade upplevt och trott att jag lurat mig själv hela tiden, att jag borde skärpa mig. Men efteråt tänkte jag att det kanske inte var ett så stort misslyckande att ge sig in i litteraturvärlden ändå. Att jag kanske hade blivit totalt galen av att inte göra det.
DÄREMOT ÄR HAN medveten om att det kräver en del för att komma tillbaka på banan igen. Att förutsättningarna är annorlunda nu som fyrtioårig trebarnspappa jämfört med när han var tjugo nåt’ och väldigt målinriktad.
– Då kan ens drivkraft vara ”jag är världsbäst – akta på er, jag ska fram!”. Det självbedrägeriet kan också göra att man får saker uträttat. Nu är man inte ung och lovande längre. Jag har också högre krav och vill inte skriva bara för att. Problemet är att det kan vara svårt att få barn gjorda då.
Däremot har han blivit betydligt bättre på att planera och ha rutiner. Dessutom har han insett fördelarna med att motionera. Där har Skilla varit en riktig ögonöppnare.
– Varje natt går hon upp och springer i det där hjulet som gnisslar. Man kan tänka att hamstrar springer för att de är uttråkade, att de försöker fly men är för korkade för att förstå att det inte går. Men nej, nej. Man kan se på henne att hon gillar att springa, det är en rörelseglädje.
– Jag har själv börjat tycka att det är livets glädjeämne att springa och jaga en innebandyboll – då mår jag lite bättre. Hamstern har haft rätt i alla år, man ska gå upp och röra på sig och sedan vara nöjd och glad.