Dystopisk stackars medelklass
BOKRECENSION
ESTER ROXBERG Barnvagnasblues (Wahlström & Widstrand)
Teflonrester i maten. Bisfenoler i pizzakartongen. Klimathotet. Bilder på krigsdöda barn i telefonens nyhetsflöde. Amningsfascister på BVC. Risk för Rs-virus, getingar i gräset.
Livet är sannerligen inte lätt för Agnes, den unga nyblivna mamman i Ester Roxbergs roman ”Barnvagnsblues”. Ändå lever hon så skyddat. Ett präktigt vitt medelklassliv på Söder, i bostadsrätt, på väg att ta nästa kliv i bostadskarriären och köpa radhus. Ett medelklassgetto där Agnes och hennes revisorsman inte ”känner en enda person som avviker från våra åsikter och mönster”. För att få lite realitetskänsla bjuder hon hem den rumänske tiggaren i gathörnet på middag.
DET SKULLE BARA vara alltför lätt att tolka Agnes stigande katastrofaningar och ångest som uttryck för en klassisk kvinnofälla. Ensam med spädbarnsansvar hela dagarna, medan maken jobbar. Gravidkilona kämpas bort på gymmet, med snygg yngre personlig tränare. Men magens bristningsmärken går inte att träna bort. Anges drömmer om att vara 17 igen, med slank kropp, frisk aptit på äventyr och oändliga möjligheter.
Samtidigt är hon så fångad i livsstilens krav, i konsumtionen och i sin paranoida ängslan för allt som kan vara giftigt och farligt att hennes livskvalitet paradoxalt sänks på grund av hennes mycket goda levnadsstandard. Solens uv-strålar är farliga, men solskyddsmedlets kemikalier är ännu farligare. Damned if you do and damned if you don’t.
DET ÄR INTE första gången jag läser en ung författare som skildrar den unga medelklassens liv som vore det ett outhärdligt fängelse. Detta har nog trots allt inte så mycket med könsroller att göra. Mera med klass, även om inte Anges och hennes författare ägnar den aspekten en enda tanke. Faroneuroserna förefaller vara en kompensation för att ingenting är farligt på riktigt.
Agnes är fånge i en tidsanda och en livsstil som hon inte har något korrektiv eller alternativ till. Inte hjälper det att drömma om att flytta till Australien, det blir radhuset i lugna trygga villaförorten ändå. Barnvagnsblues är en välskriven men sorglig, närmast dystopisk bild av samtidens unga medelklassgeneration.