Anmärkningsvärt harmoniska norska barn
DOKUMENTÄR
BARNDOM Regi: Margreth Olin, Norge, 2017 (89 min)
Hösten går mot vinter i vackra färger. Dokumentärfilmaren Margreth Olin har följt barnen, i synnerhet den så kallade sexårsklubben, på en norsk förskola som ligger idylliskt, strax intill en levande skog.
Pedagogiken bygger på att leken i första hand är barnens jobb. En sexåring behöver inte konstant vägledning av en vuxen, inte ens när det handlar om att tillverka styltor eller käpphästar. Personalen håller en tämligen låg profil.
INGEN SPEAKERRÖST och inga intervjuer. Vad vi får se i filmen är anmärkningsvärt harmoniska och lyckliga barn.
Inga slagsmål, inga snöbollskrig, ingen mobbning och ingen mobiltelefon i sikte. Däremot snudd på filosofiska samtal om livet, kärlek och hjärtsjukdomar.
En saga om påskharen. Ny- kläckta kycklingar. Plats för både sång och klättra i träd. Och barn som fullständigt ignorerar att de blir filmade (det tog nog ett par veckor för regissören att uppnå).
OM MARGRETH OLIN har lust skulle Barndom kunna växa till ett Barnen från Jordbroprojekt, alltså en filmsvit, för man är ju lite nyfiken på hur det gått för pojkarna och flickorna i sexårsklubben om några år, när plugg och hemläxor tagit vid.
Men filmen står sig bra på egen hand, detta är en i högsta grad upplyftande filmupplevelse.
Min främsta invändning är att filmen tenderar att bli idyllisk i överkant, och helt okritisk. Det kan finnas an- ledning att ifrågasätta, eller i alla fall diskutera, verksamheten på Aurora Steinerbarnehage.
TIDIGARE I ÅR riktades det rejält med kritik från norska skolmyndighetspersoner. Inte ett ord om det i filmen, men barnen verkar för all del trivas.