Jonny Bode en svårlöst gåta
Regi:
Kupletten En herre i frack, som både Gösta Ekman (den äldre) och, långt senare, Jan Malmsjö sjungit, och de snuskiga och väldigt barnförbjudna sångerna på LPskivan Bordellmammas visor (1968) gör att Johnny Bode (1912-83) inte är helt bortglömd, men någon framträdande plats i den svenska musikhistorien har inte den här sångaren och kompositören.
Mest beroende på att Bode var mer eller mindre omöjlig att ha att göra med. Han var en bedragare och mytoman. Han svek sina nära och kära, gång på gång. Han kunde bjuda flott på krogen, för att sedan ta en springnota. Han blev bespottad för sina nazistsympatier. Han åkte in och ut från mentalsjukhus, och blev omyndighetsförklarad. Han gick från operett till pornografi. För att dra in stålar?
Ett märkligt livsöde, som hade kunnat bli en filmskröna i stil med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men Ingen tid för kärlek är en dokumentär gjord i traditionell stil.
Filmaren Bo Sjökvist, som tar gott om plats framför kameran, träffar sångerskan Lillemor Dahlqvist (det är hon som tillsammans med Bode sjunger Bordellmammas visor) och medlemmar i det lite udda Johnny Bodesällskapet. Det finns intervjuer med huvudpersonen inspelade på band, men inte
DOKUMENTÄR
INGEN TID FÖR KÄRLEK – EN FILM OM JOHNNY BODE
Bo Sjökvist, Sverige, 2017 (76 min)
så värst många rörliga bilder.
Jag tycker inte att filmen lyckas komma riktigt nära artisten eller privatpersonen bakom masken. Johnny Bode förblir något av en gåta, och en svårlöst sådan.