Sam Smiths soul är mer besjälad nu
POP
mer att jobba med den här gången. Singeln To good at goodbyes är en klanderfri göra slut-ballad men med extra sälta eftersom Sam Smith inser att han antagligen inte kommer få någon ordning alls på kärleken. Komma utlåten Him riktar sig direkt till pappan och/eller gud och även om det inte är något nytt tema så berör förstås Smith när han konstaterar att han inte blev den son, eller den man, som förväntades.
SAM SMITH The Thrill of it all (Universal)
ATT SAM SMITH kan sjunga ballader visste vi förstås sedan tidigare, och det bevisar han återigen på det här albumet. Inte minst i duetten med briljanta Yella där Smith öppnar upp och trycker till så att det nästan brister när han ska matcha debutanten.
Det som också gör de stillsamma sångerna både starkare och sårigare än senast är den solitära utgångspunkten. Sam Smith ber inte längre att hans älskling ska stanna, han vet ju att han aldrig kommer tillbaka. I stället vänder och vrider Smith på sin hjärtesorg och sin ensamhet. Jo, jag inser att avståndet är enormt mellan talangen och geniet, men i alla fall tematiken och utsikten från den tomma bardisken påminner om Frank Sinatras mästerverk Only the lonely.
JAG VILL till sist påpeka att Sam Smith minsann kan svänga också. Som i sockersöta, stötiga soulpastischerna Baby you make me crazy och One last song for you. Eller bara på sättet trummorna skramlar i Midnight train. Då är han inte unik, men tveklöst underhållande.