Med en treårings oemotståndliga entusiasm
Han satt på ett tåg från Norrland. Jag också. Eftersom vi satt mitt emot varann öppnade han en konversation. Han frågade vart jag var på väg. – Till Falkenberg, var mitt sanna och alldagliga
svar.
– Och du? undrade jag som insåg att mannen var lite talträngd. – Till Arlanda. Sen ska jag ut i världen, svarade han. Han drog sin resrutt i all hast, en resa som via något mellanstopp skulle sluta i Florida.
– Låter kul, sa jag.
HAN VAR ANINGEN, så föreföll det, påverkad av alkoholhaltig dryck. Förmodligen var det därför som han blev lite filosofisk, självreflekterande.
– Ja, men jag önskar att jag var mer entusiastisk inför resan, sa han.
Han var i åldern strax efter femtio, om jag skulle gissa, och han var inte långrandig i talet men ville ändå förklara att han däri såg människans utveckling, att människan med åren förlorar sin entusiasm.
– Det ska bli kul att resa bort, men jag saknar entusiasmen, sa han.
Hyfsat uttryckt. Och skepsis är i högsta grad en uthärdlig livshållning
DET VAR INGET filosofiskt mästerstycke, googlar man på entusiasm så dyker strax ett gammalt citat upp från den amerikanska författaren och nobelpristagaren, den numera förmodligen bortglömda Pearl S Buck: ”Begeistring är ungdomens dagliga bröd. Skepsis är ålderdomens dagliga vin. ” Hyfsat uttryckt. Och skepsis är trots allt en i högsta grad uthärdlig livshållning. Mannen tystnade snart, tittade ut genom tågfönstret. Jag tittade också ut. Tänkte.
JAG VAR PÅ hemväg efter ett besök i Västerbotten, hos barnbarnen. Jag drog mig till minnes hur treårige barnbarnet Arild några dagar tidigare hade suttit vid köksbordet, fylld med entusiasm. Han hade höjt pekfingret mot mig för att riktigt inskärpa vikten av sitt meddelande:
– Efter jul, morfar, då händer det grejer. Då fyller jag år, sa han och ögonen glittrade av förväntan.
”Då händer det grejer.” Nånstans hade han snappat upp uttrycket.
Den ska jag inte glömma. Hans födelsedag i början av januari alltså. Inte den oemotståndliga entusiasmen heller.