John Green tillbaka med ny bok om tvångstankar
Hans skildring av ett ungt, cancersjukt kärlekspar blev en världssuccé. Nästa bok har dröjt – eftersom den är hans mest personliga hittills. Där försöker han sätta ord på de tvångstankar som format hans liv sedan tonåren.
Berättelsen om cancersjuka Hazel och Augustus som lever livet trots sjukdomen erövrade läsare över hela världen, i alla åldrar. Men John Greens tid efter framgångarna med Förr eller senare exploderar jag var inte bara lustfylld. Det har tagit honom fem år att bli klar med nästa bok, Sköldpaddor hela vägen ner, till stor del för att han under långa perioder inte var kapabel att jobba.
– Det här var på ett sätt den enda boken jag kunde skriva, och det enda jag kunde skriva om. Under de senaste fem åren har mitt liv dominerats av att jag inte har kunnat kontrollera mina tankar, berättar han rättframt om sin psykiska sjukdom.
DEN ÄCKELMAGADE KAN ha ett par invändningar. 16-åriga Aza i boken funderar i långa inre monologer över det faktum att hon är ”värdinna” för en enorm samling parasitiska organismer – en ”hudinkapslad bakteriekoloni”.
Men å andra sidan strävar författaren efter att få sina läsare att lida, genom en direkt upplevelse av hur tvångstankar känns inifrån. Som en allt trängre tankespiral, är en av metaforerna.
– Det är extremt svårt att sätta ord på de här abstrakta erfarenheterna, och det var min största utmaning att hitta orden så att läsarna verkligen kunde känna hur det känns, säger en avslappnad John Green på telefon från andra sidan Atlanten.
HAN SKILDRAR HUR psykisk sjukdom känns inifrån, men också hur den upplevs av omgivningen. Vid Azas sida finns Daisy som skriver Star Wars-fanfiction och ondgör sig över ofrivilliga dick pics, och som vet allt om hur Aza brukar försvinna in i sitt huvud. De får en gåta att lösa tillsammans, när polisen utlyser 100000 dollar i belöning för den försvunna miljardären Russell Pickett. Aza känner hans son och en romans börjar spira. Men bokens riktiga kärlekspar är de två kvinnliga vännerna.
– Jag ville skriva om två personer som skulle ”få varandra” men på ett icke-romantiskt sätt. Vi dyrkar romantisk kärlek, särskilt i USA, och det är också viktigt – inte minst för mig. Men jag vill visa hur vänskap kan stötta människor, och inte bara under skolåren, säger John Green, som själv gick på internat under gymnasieåren.
Som tonåring var John Green
”nördig” och ”socialt märklig” – men vänskapen på internatskolan blev hans räddning. Och han söker sig fortfarande tillbaka till tonårstiden i sina böcker.
– När någon säger till dig som vuxen att stjärnorna är långt ifrån varandra säger du, ”jaha, whatever”. Men unga tänker ”wow!”. De har en brist på ironi inför upptäckter som lockar mig. De uppmuntrar mig att inte låta ironi och cynism stå i vägen för det fantastiska, säger han.
SKRIVANDET HAR tidigare varit en flykt för John Green, ett sätt att undkomma sig själv. Nu blev det i stället en konfrontation med hans mer smärtsamma beteenden: skildringen av hur Aza gång på gång river upp ett sår på handen för att kontrollera tankarna är smärtsamt närgången. I panik sväljer hon till och med desinficerande medel. Green försöker komma åt känslan: ”Det är som en hjärnbrand, tänker man. Som en råtta som gnager en inifrån. En kniv i magen. En spiral. Strömvirvel. Svart hål.”
Han brukade tro – nästan religiöst – att språket var lösningen på människans problem.
– Det låter kanske nördigt men jag trodde att man genom kommunikation kan nå djupare kärlek och världsfred. Språket är nyckeln till samarbete som är nyckeln till vår arts framgång. Men det finns mycket språket inte är bra på, som att uttrycka smärta. Och kärnan av det jag ville göra i boken är att ge människor en direkt erfarenhet av den här smärtan, säger han.
Via den rappa dialogen blandas sorgen dock upp med en stor dos underhållning. John Green skrattar:
– Ja, mina vänner säger att det är de vibbarna jag försöker uppnå i det verkliga livet också.
ELIN SWEDENMARK/TT W