Ett hot mot demokratin
Var fjärde politiskt förtroendevald uppger att de utsatts för trakasserier, hot eller våld i samband med sitt förtroendeuppdrag under 2016. Det visar Brottsförebyggande rådets undersökning. Det är en tydligt högre andel än 2012, men något lägre än valåret 2014.
Att många politiker utsätts för hot är inget nytt, men det är oroväckande att det ökar. En förklaring kan vara att det som tidigare möjligen sades i mindre grupper, nu når hela världen via sociala medier.
Det är ett hot mot demokratin inte minst för att det riskerar att leda till att människor avstår från att engagera sig. Det behövs insatser på flera områden. Till att börja med behöver kommuner, landsting och riksdag samt de politiska partierna ha rutiner för att stödja de förtroendevalda som utsätts för hot eller om det sker något ännu grövre.
Det finnas även skäl att se över lagstiftningen. Hårdare straff kan vara en del av lösningen, inte minst för att det också är en signal till rättsväsendet om hur allvarliga brotten är. Det kommer att göra det enklare för de rättsvårdande myndigheterna, till exempel polisen, att agera. Men precis som vid andra brott är det grundläggande problemet inte straffskalan, utan att så få brott klaras upp. Många politiker avstår till och med från att anmäla, för att de inte ser någon mening med det.
DET FINNS OCKSÅ metoder att förebygga delar av problemen. Ett sätt är att se över beslutsprocessen vid potentiellt kontroversiella beslut. Ibland är den aggressiva tonen från vissa medborgare, som kan gå över i hot, resultatet av en frustration och ilska över ett visst beslut. De flesta hoten bedöms vara kopplade till aktuella förslag eller beslut. Det kan handla om nedläggning av en skola eller ett sjukhus. Risken för att den ilskan omsätts i hot eller kanske till och med våld kan minska om det finns en bra process inför besluten. Att medborgarna har möjlighet att bli hörda och att de kanske till och med kan lyckas höra och förstå skälen bakom besluten. En sådan bra process kan också ha bieffekten att beslutet blir bättre. Samtidigt innebär det inte att politiker och beslutsfattare ska avstå från att ta de beslut de anser är bäst av rädsla för hot.
Det finns också skäl för politiker och politiskt intresserade att fundera över den ton man själv använder i den politiska debatten. Inte minst handlar det om hur man beskriver sina politiska motståndare. Att ta ansvar för en god ton innebär bland annat att hela tiden tänka på vilka ord som används, inte minst i infekterade debatter i anslutning till kontroversiella förlag. Att ta ansvar innebär också att snabbt markera när någon, till exempel i en debatt i en Facebookgrupp, går över gränsen. Det gäller naturligtvis framför allt när det är någon från den egna sidan i debatten som står för övertrampet. Tyvärr är det idag alltför få som tar det ansvaret.