Anna skar av sig sin egen strupe
Den 15 juli år 1745 hölls ett urtima ting i Ljungby, en dryg mil nordost om Falkenberg. Urtima ting var extrating som hölls då något särskilt hände som inte kunde vänta till nästa ordinarie ting. Och nu hade det hemska hänt, att den 42-åriga Anna Persdotter i Skararp tagit sitt eget liv.
FÖR HENNES SJÄLS salighets skull måste man utreda det ”rätta sammanhanget af denna faseliga giärningen” som det står i protokollet. Lagen byggde på de 10 budorden och i detta fall gällde det 5:e, Du skall icke döda. Inte heller dig själv. Enligt lagen betraktades självmord alltså på samma sätt som mord. Den enda skillnaden var att förövaren redan var död och det världsliga straffet bara kunde bli att han eller hon förvägrades en gravplats inom kyrkogårdens murar.
Att inte vara begravd i vigd jord var detsamma som att inte få komma till himmelen. Men kunde man bevisa att självspillingen hade varit från sina sinnen kunde han eller hon ändå få bli begravd på kyrkogården, även om det var på en undanskymd plats och utan klockringning och ceremonier.
ANNAS MAN, Nils Hansson, berättade i tinget att de inte varit gifta mer än i några månader när Anna drabbats av en sjukdom som gjorde henne så svårt ängslig att hon inte kunde utföra några sysslor. På eftermiddagarna brukade det lätta något så att hon kunde fungera någorlunda. Men hon visade sig aldrig glad. Nils hade försökt hjälpa henne genom att flera gånger resa iväg och söka bot från så kallade bondeläkare och vise män.
Den aktuella dagen, den 26 juni 1745, hade Nils varit borta i Lastad för att hjälpa en bonde där med höslåttern. Kvar hemma var Anna och hennes styvdöttrar, Kerstin och Helena. Kerstin gick ut ett ärende på morgonen och Helena gick ut för att valla fåren.
När Anna blivit ensam hämtade hon en rakkniv ur stuguskåpet. Så gick hon ut till en hage där hon satte sig under en al. Hon tog upp rakkniven och skar ett djupt sår i halsen, men i detsamma föll hon omkull på marken och började skrika av smärta.
Grannkvinnan Elin Nilsdotter var ute i sin hage som låg bredvid. Hon fick höra ”ett ynkeligit läte” och varskodde sin son, och flera andra, som sprang till hagen och fick se Anna ligga på rygg under alen med ena armen utsträckt och blodig.
DE BAR HEM den svårt skadade kvinnan. Man skickade bud efter Nils Hansson och försökte plåstra om såret så gott det gick. Men det såg illa ut och Nils lät då skicka efter en läkare från Falkenberg, Julius Vintzens. Det visade sig att strupen var avskuren till ungefär tre fjärdedelar så att Anna inte kunde andas genom munnen, utan fick luft genom det öppna såret som var ”av en tummes bredd”.
Läkaren förband det så pass bra att strupen började gå ihop igen. Men såret ville inte läka. Efter 14 dagar hade Anna dock piggat på sig, klev upp och sopade stugugolvet och gick sedan ut till sin man för att hjälpa honom kasta in hö på logen – även om hon inte orkade hålla på så länge.
Vid tinget som hölls efter Annas död berättade Nils Hansson att hustrun inte hade kunnat tala, men att hon ibland viskade fram några ord. Hon hade varit mycket ångerfull över vad hon gjort och gått till prästen för att få nattvarden. Viskande hade hon också låtit honom förstå att hon ville testamentera sin kista åt den äldsta styvdottern Kerstin. På den sextonde dagen efter att hon satt kniven mot sin strupe, dog hon.
EFTER MÅNGA vittnesmål från hennes familj, präst och grannar, kom tingsrätten fram till att Anna varit sjuk och att sjukdomen var mjältsjuka eller melankoli, det vill säga det vi i dag kallar depression. Och med prästens vittnesmål om Annas uppriktiga ånger kunde tingsrätten till slut enas om att Anna Persdotter skulle få begravas i stillhet på kyrkogården i Ljungby. Den vanliga begravningsceremonin fick inte följas, men prästen fick i alla fall läsa Fader Vår och välsigna henne.
Depression eller melankoli – oavsett vad vi kallar det så har det alltid funnits människor som känner sådan förtvivlan att de inte längre vill leva. 1745 försökte Anna Persdotter från halländska Ljungby ta livet av sig genom att skära av sig sin egen strupe. 16 dagar senare dog hon av sina skador.
”Hon tog upp rakkniven och skar ett djupt sår i halsen, men i detsamma föll hon omkull på marken och började skrika av smärta.”
Källa: Faurås häradsrätt AIB:2 (17441772).