När ingenting annat längre spelar någon roll

Låt oss tala litegrann om livet. Ett av mina favoritämnen, som ni trogna kåseriläsare säkert har förstått vid det här laget. Har ni någon gång ställt er frågan vad som egentligen är det allra viktigaste i era liv?

Det har ni säkert – och troligen även svarat att det är familjen, att få vara frisk eller något annat ganska självklart.

För så svarar nämligen gemene man för det mesta. Men vet ni, det där glömmer vi liksom ofta bort med tiden – när Livet AB rullar på, mer eller mindre smärtfritt, och man börjar ta saker och ting lite för givet.

Men ibland blir man ganska brutalt väckt ur denna vardagslunk, och allting ställs på sin spets. Några gånger i livet har jag fått en dörrknackning eller ett telefonsamtal, som gör att hela ens tillvaro stannar upp. Som gör att marken rycks undan under ens fötter, och man faller handlöst. När det står mellan liv och död spelar nämligen inget annat någon roll.

SENAST FÖR NÅGRA veckor sedan fick jag just ett sådant samtal. Mitt på en sketen tisdag, där allting kretsade kring möten, planering, och kanske vad man skulle ha till middag på kvällen. Då plötsligt blir allt det där totalt oviktigt. Just i den stunden är det som att hela ens tillvaro snörps ihop. Allt omkring mig bleknar bort i periferin, och all uppmärksamhet riktas åt precis de sakerna jag nämnde i början. Det som får min värld att gå runt – nämligen min familj. Och att alla får vara friska. Att alla får leva.

Mitt på en sketen tisdag, där allting kretsade kring möten, planering, och kanske vad man skulle ha till middag på kvällen. Då plötsligt blir allt det där totalt oviktigt. Just i den stunden är det som att hela ens tillvaro snörps ihop.

Jag om någon har genom åren blivit varse vad som egentligen är viktigt för mig – själva essensen av livet. Gång på gång har jag blivit påmind om vår dödlighet, och att livet är förgängligt.

Ändå är det så lätt att sedan falla tillbaka i gamla vanor, och lägga fokus på att gnälla på väder och vind, eller att klaga på att smöret är slut hemma. Och så kanske det måste få lov att vara. Det går ju inte att leva ett vanligt liv utan att hantera vardagspussel, sopsortering eller en och annan influensa.

MEN JAG ÄR stolt över att faktiskt väljer att leva livet varje dag. Och då menar jag LEVA med stora bokstäver. Jag fångar ögonblick och carpar dagen så mycket jag bara kan. Låter så få dagar som möjligt att bara passera obemärkt förbi.

Det kommer förmodligen komma fler sådana där tillfällen i livet, där hela min tillvaro vänds upp och ner. När världen rämnar under mina fötter. Då vet jag vad som är allra viktigast för mig. Min familj, och att leva. För när det står mellan liv och död spelar ingenting annat längre någon roll.