Buras in.

I december anordnar Calle Karlsson en lokal version av Musikhjälpen på Varbergs torg.

Humor är ett krångligt kapitel. Jag har inga problem i vardagen, jag skrattar ofta tillsammans med mina halvgalna arbetskamrater och vid hemmets härd, men jag har klara problem med komik i tv eller på film. Som tittare förvandlas jag ofta till en patologisk gnällgubbe som sitter och surar medan alla andra skrattar. ”Svensk komik är inte kul”, brukar jag muttra, men det finns faktiskt undantag från den regeln – rätt många, om man tänker efter.

Ett av dem är ”Grotesco” som har stått för flera höjdpunkter det senaste decenniet, och just nu är gruppen tokhyllad för sin halvtimmeslånga musikal ”Flyktingkrisen”. Alla älskar den.

Jag tittade i efterhand och visst skrattade jag flera gånger, som vid sången om alla lättkränkta: ”Ge fan i att trampa på mina tår”, med slagverkssolo på bara fötter.

En annan lycklig stund var Angela Merkel som sopransångerska, och allt från musikval till galna infall och utförande (bra sångare) var perfekt, men mest duktigt. Hög kvalitet a la Hasseåtage men varken humorn eller allvaret – flyktingarnas båtfärd på Medelhavet – fick något riktigt fäste.

DÄREMOT FÖLL JAG pladask för ”Föräldramötet”, fredagens Grotesco. Här var gruppen på hemmaplan och fångade den pinsamma stämning som kan uppstå, när stressade och (i vissa fall) självgoda mammor och pappor samlas.

Vi fick se alla möjliga typer av föräldrar, och först tänkte jag att de föreställde innerstadsmänniskor i storstäder, men de finns nog överallt i dag – mammor och pappor som kräver att all mat ska vara närproducerad (”gör du din egen ketchup?”). Det var fruktansvärt roligt och Grotesco vågade till och med skämta om fetma, normalt ett tabulagt ämne.

”Komiken drevs väldigt långt men den höll hela vägen, till och med på slutet när föräldramötet löpte amok.”

Komiken drevs väldigt långt men den höll hela vägen, till och med på slutet när föräldramötet löpte amok. På vilket sätt ska inte avslöjas men det visade sig finnas en helt ny användning för saxarna i klassrummets pyssellåda.

EN ANNAN TYP av humor står Filip och Fredrik för. Jag orkar inte med deras ständiga flöde och ordrabbleri några längre stunder, men i små portioner kan de vara lysande – som i sin kvällsshow ”Breaking news med Filip & Fredrik” i Kanal 5.

De lyckas på något märkligt sätt skapa humor utav de mest udda och oväntade ämnen. I förra veckan retade sig Filip sig på att man på små och stora svenska orter hävdar att man ”skapat ett Manhattan”, direkt det byggs några höghus.

Han visade därför upp ett antal saker som måste finnas för att kalla något för ett ”riktigt Manhattan”, bland annat rykande gatubrunnar, ett bögdistrikt och minst en regissör som är gift med sin adoptivdotter (läs: Woody Allen).

I förra veckan påstod samme Filip att debattören Göran Greider har fått ”glow” (= ungefär lyskraft, karisma). Detta bevisade han med ett filmklipp där ingen annan, inte heller Fredrik, kunde fatta när denna ”glow” dök upp.

Det låter inte så roligt när jag beskriver det, och det var det kanske inte heller. Men jag, den patologiska surgubben, skrattade gott.