”Ibland måste man ut och få n
JUBILAREN: NADJA WEISS VARVAR REGI MED SKÅDESPELERI
Nadja Weiss sitter i sin loge på Dramaten och läser in sig på sin roll som tiggerskan Maria i Uppenbarelsen.
I sju veckor har ensemblen repeterat, men frågan om att medverka fick Nadja redan innan sommaren.
– Först var jag lite tveksam. Sista tiden har jag regisserat mest och jag tänkte att det kanske är det jag ska ägna mig åt. Samtidigt är jag ju skådespelare i grunden och vill gärna hålla igång det redskapet. Och Mattias Anderssons text är fantastisk att gå in i.
Med tanke på sin bakgrund var det ingen större överraskning att Nadja Weiss hamnade inom teatern.
Mamma Gunilla Palmstiernaweiss, nu 89 år, är en framstående skulptör, scenograf och kostymtecknare och pappa Peter Weiss, som dog när Nadja bara var nio år, en världskänd författare, dramatiker och filmare.
– Man ser ju inte på sina föräldrar som andra ser dem. Men det är klart att det finns en inspiration från båda. Som att de såg ett allvar i sitt yrke och att det var något otroligt viktigt.
REDAN SOM 18-ÅRING blev hon antagen till Teaterhögskolan. Bara tre år senare gjorde hon sin första stora roll i Ingmar Bergmans Misantropen på Dramaten.
Och så har det rullat på med roller både för scenen och framför kameran. Fram till 2009 då hon regidebuterade med pjäsen Törst av Sarah Kane på Dramaten.
I dag har hon flera uppsättningar bakom sig som regissör. Förra hösten tog hon sig an pappa Peter Weiss pjäs Rannsakningen, som bygger på protokoll från Auschwitzrättegångarna 1963–1965. Av kritikerna beskrevs den bland annat som ”enormt drabbande”.
– På något sätt dras jag inte till det enklaste. Styrka men också utsatthet, drivkrafter hos människor, både onda och goda är teman som jag tydligen kommer tillbaka till både som regissör och skådespelare.
Hon beskriver sitt jobb som ”fruktansvärt roligt”, men också som ”stort motstånd”. Att mötet med en karaktär eller ett manus handlar om en slags uppgörelse.
– I början är det jobbigt att gå in i, men så småningom formas man efter rollen, handlingen, ämnet. Det gröps liksom ur i en. Till slut måste jag stå för det jag säger eller det jag regisserar.
– Motståndet kan också vara ett självförtroende som man inte har, att man känner sig otillräcklig. Den känslan kan man också använda sig av. Det är jättejobbigt och svårt. Samtidigt är det ju det som är så fascinerande med teater – att det står ett gäng människor framför en med alla sina fel och brister som vill berätta något. Och är det helt perfekt blir det inte särskilt roligt eller intressant.
Just nu är hon aktuell i pjäsen Uppenbarelsen på Dramaten. Men till nästa höst är hon troligtvis tillbaka i regissörsstolen igen. –Oavsett vad jag gör börjar det alltid med ett motstånd som måste övervinnas.
FÖR NADJA WEISS är teatervärlden det normala. Där växte hon upp och formades. Samtidigt har hon starka behov av att dra sig undan den, vara med familjen, sina barn eller rida ut i skogen.
– Det är min healing, att få vara med hästen. Där blir jag tvungen att tänka på annat. Healing från vad?
– Hela teatervärlden och dess