La Gomera – ingen annan ö lik
RESOR: EN ANNORLUNDA KANARIEÖ SOM KÄNNS SOM ETT EGET LAND
Först nu börjar besökarna hitta till Kanarieöarnas näst minsta ö, som också är den mest oupptäckta och kanske den allra vackraste.
När min bil svänger runt berget i en kurva är det som en ridå dras upp. Den mäktiga jätteravinen Valle Gran Rey öppnar sig under mig med väldiga bråddjup. Längst bort skymtar havet. Dalens bergsidor är nästan lodräta, men på något sätt har befolkningen ändå lyckats fästa sina hus och terassodlingar på branterna.
Så småningom når jag dalens botten. Känslan av att vara på en annorlunda plats är stark. Jag passerar genom dungar av dadelpalmer och mangoträd. Hus i lysande karibiska färger glider förbi.
Framme vid havet delar bebyggelsen upp sig i tre, fyra olika byar. Jag faller genast för Playa de Caleras mjuka sand, svart som lakritspulver, men även för skjulen där man undrar om Mulle Meck bor, att döma av den mekaniska bråten som ligger staplad utanför.
DET FINNS EN avslappnad och bohemisk atmosfär i Valle Gran Rey. Säkert har det att göra med platsens undangömda karaktär, en bra bit från den stora världen och ett universum bort från grannön Teneriffa, vars vackra kontur syns från hela västra sidan av ön La Gomera.
Jag tar en promenad längs havet. Vid byn Vueltas strand står en jättestaty av Orone, ursprungsbefolkningen guachernas kung. Han ägde en gång hela dalen, Valle Gran Rey betyder just ”den store kungens dal”.
På strandbaren El Paraiso ordnar man snabbt fram en färsk fruktjuice åt mig. Servitören Javier pratar på öns egen dialekt.
– Det är färre hippies här nuförtiden, mest tyskar, svenskar och barnfamiljer. Men på vinterhalvåret kan man fortfarande lyssna på bongotrummor på stranden och se eldkonstnärer på kvällarna, berättar han.
LA GOMERA ÄR den annorlunda kanarieön. Det räcker med en biltur för att inse att platsen har en egen identitet med en rad oväntade sidor. Anländer du hit under sommarens hetta välkomnas du till ett stendött landskap och utanför färjehamnen i San Sebastián finns knappt ett grässtrå inom synhåll. Men bara några hundra meter upp i bergen blir sluttningarna ludna och börjar skifta i gulgrått och blekgrönt. Inte långt därefter dyker odlingar av vin, äpplen och nektariner upp. Grönskan tilltar allt mer och blir till sist en ångande djungel när man kommer som högst på ön. I nationalparken Garajonay, ett unikt skogsområde med världsarvsstatus, trängs oräkneliga lagerträd klädda med mossor och lianer, fuktade av molnen som ständigt driver genom skogarna.
Väl uppe, och särskilt i dalar som Vallehermoso och Valle Hermigua, finns högdramatiska landskap – kanske de allra vackraste på Kanarieöarna.
EFTER BESÖKET i Valle Gran Rey hamnar jag i bergsbyn Chipude, inbäddad i vinodlingar och sockerrörsfält. Teneriffa har visserligen hamnat utom synhåll, men två andra öar, El Heirro och La Palma, skymtar genom soldiset över havet.
Ovanför byn reser sig den iögonfallande La Fortaleza, en klippformation som liknar en gigantisk klack. Den har använts sedan urminnes tider av guacherna som naturlig försvarsborg men också som ritualplats. Efter den spanska erövringen kristnades befolkningen, och så sent som på slutet av 1800-talet klagade en spansk präst på att folk smög upp på klippan om natten och ägnade sig åt hedniska riter.
Jag äter lunch på det lilla torget på Bar Sonia, där Sonia själv serverar den prisvärda maten. Jag undrar var alla turister håller hus. Det finns knappt en enda, trots de fina vyerna.
– Jag vet inte, kanske beror det på stränderna. På ”Gomera” har vi inte så många med ljus sand, säger Sonia och skrattar.
”Det finns en avslappnad och bohemisk atmosfär i Valle Gran Rey. Säkert har det att göra med platsens undangömda karaktär.”
VISST SER MAN badare, några vandrare och enstaka gäng med cyklister. Men jämfört med de andra Kanarieöarna är det nästan folktomt.
– Det är så många människor på Teneriffa. Här är det lugnare och vi har mer traditioner kvar, menar Sonia.
Att traditionerna fortfarande lever märks inte minst på söndagarnas små hantverksmarknader i byarna. Ett annat tecken är att öns unika visselspråk, använt av herdar i bergen och har överlevt in i vår tid.
La Gomera efterlämnar känslan av att ha rest till ett annorlunda land. Vilket land kan vara svårare att säga? Det känns inte riktigt som en del av Kanarieöarna, inte heller som Spanien eller Marocko. Kanske mest som republiken La Gomera.