Rivning – en förändring som inte kan göras ogjord
LINDBERG. På kvällen 14/11 såg jag programmet ”Det sitter i väggarna” (SVT1). Blev starkt påmind om ett annat, mycket enklare hus, men minst lika välbevarat: Lindbergs rivningshotade prästgård.
Lindbergs prästgård, från slutet av 1840-talet, har varit ett hus som bevarats väl. Utvändigt syns en rappad större mangårdsbyggnad; invändigt en planlösning med rummen i fil, kakelugn, takstuckatur, breda dörrar med tunna dörrblad (de flesta i original), kraftiga, vackra dörrfoder, mm. På den oinredda vinden kan man tydligt se husets förändringsperioder, t ex tillbyggnaden av pastorsexpeditionen vilket förlängde huset åt söder.
HELA PRÄSTGÅRDSMILJÖN, menar jag, är värd att beakta. Här har mycket förändrats genom åren. Träd måste ju bytas, uthus har rivits, byggts om, och anpassats i omgångar. Ändå framstår ännu miljön som en harmonisk helhet. Och bevarade trädgårdskartor från 1800-talets förra hälft kan ge inspiration till en än mer bevarad/ rekonstruerad miljö. Om man vill.
Kyrkbyn präglas av helheten: Kyrka, prästgård, församlingshem, skola, Klockaregården och den ännu delvis bevarade miljön runt prästgårdsarrendet – omgärdande den vägkorsning som blev knutpunkt i den framväxande byn. Detta skapar en miljö värd att värna om. Om man prioriterar rätt. Särskilt i nutiden då allt fler prästgårdar säljs och försvinner.
En rivning av prästgården förstör naturligtvis detta: huset, trädgården, träden, miljön. En förändring som inte kan göras ogjord. Är det verkligen möjligt/lämpligt ur kulturmiljösynpunkt, historiska överväganden, mm?
DET FINNS GIVETVIS andra aspekter (pengar, ekonomi, lönsamhet, osv) som jag inte kan överblicka.
Säkert är många möjliga lösningar prövade och sammanvägda. Detta blir alltså prioriteringen? Bort med det gamla – bygg nya hus.
Det måste såklart göras prioriteringar. En levande församling är inte detsamma som sina hus eller sin kulturmiljö. En levande församling är en gudstjänstfirande församling som med ord och handling vittnar om Vägen till livet: Jesus Kristus. Men i en allt mer historielös tid, och i en bygd där hembygdsrörelsen länge varit stark och insiktsfull behövs också de synliga sambanden med historien för att skapa en levande nutid.
SJÄLVKLART SKALL församlingens beslutande organ fritt resonera, prioritera och förvalta sina fastigheter; och jag, som numera, är utomstående har ingen särskild rätt till synpunkter i denna fråga. Vi bodde och levde väl i prästgården under 18, för oss, viktiga år. Inget märkvärdigt med det. Det var ett stort privilegium, och vi gladdes verkligen åt det fina i den välbevarade miljö. Snart verkar det som om den inte skall finnas mer. En förändring som inte kan göras ogjord.
Björn Bäckersten
tidigare kyrkoherde i Lindberg