Redaktionen värre än omklädningsrummet

Frigida feminister göre sig icke besvär. Så löd en oskriven regel. Att klaga, eller ens säga ifrån på skarpen, var underförstått lika med gravt försämrade chanser till fortsatt jobb. På arbetsplatser där det rådde mördande konkurrens om att ens få se sin text i tryck var det/vi många som lät svinpälsarna hållas.

Jag skriver inte ”vi” för att mina negativa erfarenheter är så många eller så brutala att det förtjänar att uppmärksammas – tvärtom. Jag skriver ”vi” av samma skäl som jag skriver under uppropet #deadline – för att visa stöd och förhoppningsvis kunna bidra till förändring.

ATT SÅ LITE hänt på trettio år är skrämmande. Jag tog mina första stapplande steg i en tid då askkoppen fortfarande var den naturliga samlingsplatsen på redaktionen. Men fortfarande tycks vissa manliga kollegor betrakta kvinnliga vikarier som ungmärrar som inte bara skall skolas in utan helst också ridas in.

”Jag väntar inte ens. Och när du är en stjärna, låter de dig göra detta. Du kan göra vad som helst... ta dem i skrevet”

Om den amerikanske presidentens ord och attityd mot kvinnor har det – med rätta – skrivits många indignerade texter och gjorts reportage i svenska medier, samtidigt som hans attityd varit rådande på en del håll. Dubbelmoralen är med andra ord lika vanlig inom journalistiken, som politiken, juridiken – med flera branscher där den interna machokulturen på vissa arbetsplatser plötsligt hamnat i ljuset.

BETYDER DET DÅ att trollen nu till slut spricker? En del gör det i alla fall. Tvingas gå med svansen mellan benen.

Men finns det inte risk för backlash? frågar reportern i P1 Kultur när ämnet åter tas upp. Tja, kanske når en och annan lyssnare och läsare ett slags mättnadsgräns. Och så skrivs det insändare och kommentarer i stil med Jan Guillous senaste. Alltså imbecilla utfall av typen ”Snart vågar man väl inte krama en enda kvinna”.

DÅ ÄR DET vi andras ansvar att stå där med kyrkstöten. De här berättelserna förklarar varför:

”Blev överfallen av en mer än dubbelt så gammal arbetsklamrat på en reportageresa, och med nöd och näppe och en hel del muskelkraft undgick en våldtäkt.”

”JAG BLEV DROGAD och våldtagen av två etablerade manliga journalister när jag för tio år sedan var ung frilansande journalist som försökte ta mig in i branschen. Vågade tyvärr inte anmäla. Skammen var större än vad jag upplevde att mitt inflytande var, där och då.”

FLER LIKNANDE BERÄTTELSER har hörts de senaste dagarna, berättelser om förövare som utnyttjat sin maktställning i en bransch där den hårda konkurrensen och bristen på fasta anställningar bidragit till att deras brott förtigits. Män som kunnat glida vidare i karriären när de egentligen borde ha tvingats skaka galler.

Vänder det nu? Eller har vi glömt när våren kommer? Vi kan bara hoppas att alla dessa upprop, i stället har sått frö till förändring. Frö till nyttoväxter som slår rot och kväver ogräset.