Franskt aidsdrama med kärlek och hög puls
DRAMA
120 SLAG I MINUTEN Regi: Robin Campillo, Frankrike, 2017 (140 min)
Verklighetsbaserade 120 slag i minuten, som har premiär på Världsaidsdagen och som är en fransk motsvarighet till Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, är en film med en hög puls, som hade blivit ännu högre om regissören Robin Campillo kapat en halvtimme av speltiden och snabbare gått från det stora till det lilla: Den ömsint och gripande skildringen av kärleksrelationen mellan den unge och rebelliske Sean (Nahuel Pérez Discayart) och den lite äldre, stillsamme och pragmatiske Nathan (Arnoud Valois).
DET ÄR TIDIGT 1990-tal i Paris. Aktivistgruppen Act up ägnar sig åt medvetet provokativa direkta aktioner riktade mot myndigheter och läkemedelsföretag. Syftet med aktionerna, som inkluderar plastpåsar med fejkblod, är att rikta strålkastarljuset mot aids, mot alla bögar, flator, prostituerade och narkomaner som redan insjuknat. Det massmediala intresset i Mitterrands Frankrike är minimalt.
Act up-gruppen tar sig in på skolor och informerar om analsex. Eleverna är nyfikna medan konservativa lärare hävdar att 16-åringar är för unga för att behöva veta något om kondomer.
120 SLAG I minuten växlar mellan käbbel på (för många) stormöten, demonstrationer och aktioner, sorg och glädje. I takt med att 26-årige Sean blir sämre och sämre tar filmen en tydlig riktning mot tragedi. Men. Regissören Campillo förstår att en film som landar på nästan två och en halv timme inte kan sluta i bottenlös förtvivlan. Det måste finnas hopp om en ljusare framtid, om läkemedel som verkligen fungerar. Vilket existerar i dag. När eftertexterna började rulla kunde jag inte släppa tanken på att väldigt många hiv-positiva på 80- och 90-talen dog på tok för unga.