”Förstklassig underhållning. Min roliga timme! Jag satt på en guldgruva.”
Det var i andra eller tredje klass och det hade äntligen blivit min tur att ställa mig framför mina 30 klasskamrater för att bjuda dem på förstklassig underhållning. Min roliga timmen! Jag satt på en guldgruva.
HEMMA HOS FARMOR och farfar hade jag hittat min faders gamla pärm med roliga historier. Hundratals små utklipp från diverse veckotidningar från 60-talet. Min far var ett geni, han hade liksom bäddat för sitt ofödda barns framgång medan han själv fortfarande var barn!
Förberedelserna, urvalet och repetitionerna pågick i veckor innan det äntligen var dags. Jag såg framför mig hur klassen skulle ligga över bänkarna och vrida sig i skrattkonvulsioner, hur fröken skulle skratta så hårt att det inte längre kom något ljud. Hon skulle bara stå där och vibrera med öppen mun och bakåtlutat huvud.
SÅ KOM DAGEN, fröken plågade mig med något i stil med ”Ja då ska vi se vad Malin tänker hitta på idag”. En liten applåd, jag slog mig ner på skolstolen bredvid katedern och lade min lilla pärm i knät. Så här tjugo år senare så kan jag ju känna att jag gjorde en miss här, jag skulle såklart stått upp! Energin från någon som sitter och stirrar i en pärm är cirka noll joule.
”Jag var tvungen att göra något och det kvickt, så jag drog av ett av mina sparade guldkorn lite tidigare än planerat.”
Skämtandet satte igång, jag drog den ena vitsen efter den andra. Klassen var tyst. Jag kollade upp några gånger för att se att allt var okej. Det verkade så, men de bara satt där med tomma blickar. ”Trög publik” tänkte jag och började känna mig lite obekväm.
JAG BLÄDDRADE FRAM och tillbaka i den förbannade pärmen och letade efter vitsarna som jag hade markerat. Jag var tvungen att göra något och det kvickt, så jag drog av ett av mina sparade guldkorn lite tidigare än planerat.
Det var klassikern ”tre pojkar har blivit skickade till rektorn som i tur och ordning frågar dem vad de gjort. De två första svarar ”Jag har kastat sten i vattnet. Den tredje säger ”Det är jag som är Sten.” Absolut ingenting hände. Då sa fröken ”Tack Malin, jag tror det räcker så…”.
JAG VAR SÅ sjukt besviken, det där var INTE en timma, och jag satt i ett rum där världens tråkigaste människor samlats just denna dag. Det som hände – eller inte hände – i det klassrummet plågar mig fortfarande.
Nog för att humorn inte var helt up to date, men liksom, inte ett enda fniss? Talade jag för tyst? Läste jag så illa att de inte förstod? Hade någon delat ut öronproppar till klassen i syfte att sabotera? Jag vet inte, jag kommer alltid tillbaka till att min klass får priset för världens sämsta publik. För min humor är det inget fel på.