En fascinerande timme med Sara Danius #
Metoo-kampanjen fortsätter att skölja över världen med ständigt nya fasansfulla avslöjanden, och ett av de värsta gäller den så kallade Kulturprofilen. Det har skrivits spaltkilometer om mannen som anklagas för sexuella trakasserier av många kvinnor, en man som dessutom har nära anknytning till Svenska akademien. Hur nära – personligt, ekonomisk, juridiskt... – är ännu så länge oklart.
Med tanke på aktualiteten var det ett kap för Anna Hedenmo vid SVT:S ”Min sanning”, att ha Sara Danius som gäst på söndagen. Akademiens ständige sekreterare och taleskvinna borde väl kunna berätta mer om vad som hänt? Och hur det har varit möjligt?
Men så blev det inte. En advokatfirma utreder alla omständigheter och under tiden ville inte Sara Danius säga något, som vi inte redan visste. Men hon hade förstås blivit ”otroligt omskakad” av alla berättelser om Kulturprofilen, och hon menade att han kunnat härja så länge på grund av en ”tystnadskultur”.
En kultur som verkar råda på alla tänkbara platser och inom många yrkesområden i Sverige i dag. Men något håller kanske på att hända...
AKADEMIELEDAMOTEN VAR ÄVEN försiktig när hon pratade om en annan kontroversiell person, sin mamma Anna Wahlgren. Där borde det också finnas mycket att berätta, men Sara Danius var bara stillsamt kritisk mot att mamman vid ett läge flyttat till en egyptisk by – utan el, utan dusch och med stampat jordgolv – med några av sina barn.
Akademiens ständige sekreterare och taleskvinna borde väl kunna berätta mer om vad som hänt? Och hur det har varit möjligt?
Jag har dock full förståelse för att Sara Danius inte ville säga för mycket om sin mamma eller läget i akademien, och i resten av programmet var hon öppen och avslappnad. En ovanligt fascinerande person som bland annat berättade om tumultet när Bob Dylan fick Nobelpriset för ett år sedan. Skulle han komma till prisutdelningen i Stockholm? Eller inte?
Han dök aldrig upp, och enligt Sara Danius var det mest en lättnad.
– Då slapp vi en massa säkerhetspådrag.
I MORGON ONSDAG fyller vårt östra grannland hundra år, och det har under veckan bland annat uppmärksammats med dokumentären ”Finlands blodiga historia”. Det är Hasse Svens, till vardags SVT:S korrespondent i Heslingfors, som tecknat landets första hundra år, med hjälp av några som varit med hela tiden: tolv finländare som är hundra år – eller mer.
Det är märkligt att tänka sig vår egen tämligen beskedliga tillvaro under samma tid, som finländarna har genomlidigt såväl inbördeskrig som vinterkrig och fortsättningskrig. Med döda, sårade, sönderbombade hus, sorg och saknad.
Jag blev framför allt gripen av en 101-årig kvinna som blivit mobbad under hela sin skoltid, eftersom hennes föräldrar – som mördats vid inbördeskriget – hade varit röda. Senare hade hennes fästman dött i vinterkriget.
Ett tungt livsöde, som knappast är unikt i hundraåriga Finland.