Med känslan att jag hade huvudet i en köksfläkt

Inte för att jag närmare reflekterat över vilka krafter som ryms i min arbetsdator, men jag blev i alla fall överraskad när den drog igång fläkten på högvarv. Plötsligt kändes det som att jag själv hade huvudet i en köksfläkt, för det var ett blås rakt ut från springan på datorns baksida och oljudet överröstades bara av mitt eget irriterade utrop: ”Men vad är detta?”

JAG RINGDE DET tekniska understödet, en mild röst i andra änden av luren som skulle lotsa mig ur den tekniska trassligheten. Nej, det var helg. För stunden kunde han inte lösa problemet.

Så datorn fortsatte att låta som en gammaldags köksfläkt på högvarv och när det blivit vardag ringde jag till serviceavdelningen igen. Jag hade naturligtvis stängt av och startat om min dator utan att det hjälpte, men den kloke mannen i luren föreslog nu att jag dessutom skulle dra ur alla upptänkliga sladdar och vänta en stund innan jag pluggade in dem igen. Det löste bekymret. – Ingenting är som en rejäl omstart, sa jag som en plattityd i luren.

OMSTART. BEGREPPET DÖLJER möjligen en allmännare sanning, att ibland tillåta sig själv en sladdurdragning och avlägsna sig från det vardagliga flåset.

I alla fall hade jag nu under hösten den stora lyckan att resa utomlands på ett uppdrag, där jag under några dagar även samarbetade med en förtjusande sydafrikansk kvinna. Hon plockade ibland upp sin mobiltelefon och tog bilder av det landskap där vi befann oss, och emellanåt fastnade även jag på bilderna. Hon visade dem glatt för mig. MESTADELS SÅG JAG lätt bortkommen ut i skrynkliga kläder i ett fjärran land. Jag påpekade för henne att jag inte precis såg världsvan ut.

Men en av bilderna, där jag satt tillbakalutad i en stol, fick henne att ändå hävda: ”Men här liknar du i alla fall Hemingway.”

Nu är han knappast en manlig förebild som ligger rätt i tiden, snarare tvärtom. Och i den ålder där jag nu själv befinner mig, så fann den store författaren Hemingway att livet inte var mycket att ha – vilket är en sorgesam historia som man inte behöver påminnas om.

MEN JAG TYCKER att några rader på sidan 14 i hans bok ”En fest för livet” är värda att citera, närsomhelst och alltid:

”Men ibland när jag började på en ny novell och jag inte kunde komma någonvart brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kommer att skriva nu också.”

Jag ser det som ett allmänt livsråd: Ta det lugnt, vänta in dig själv!

Några rader på sidan 14 i hans bok är värda att citera, närsomhelst och alltid.