Korkat tal om åsiktskorridor
Åsiktskorridoren krymper! Censuren ökar! Så gastas det allt oftare från slott till koja. Och offerkoftor dras på både till höger och
vänster.
Jag nyper mig i armen. De kan väl ändå inte mena allvar?
Men jo, det som för mig ter sig som en absurd fars, uppfattas som tidens sanning även bland en del väletablerade debattörer.
Hur är det möjligt i en tid där möjligheterna att saluföra sin världsbild, att göra sin röst hörd, är närmast oändliga? Hur kan minnet vara så kort?
Låt mig förklara. När jag var riktigt ung fanns det två tv-kanaler. Båda statliga. När jag var barn kunde man välja mellan att titta på det barnprogram som visades, kanske en käck produktion importerad från andra sidan järnridån. Eller så fick man läsa en bok.
UTBUDET PÅ RADIO var också högst begränsat. Att man skulle kunna nå all världens kunskap och dårskap genom några knapptryck på ett tangentbord var en tanke som inte ens hade formats i min hjärna.
I dag behövs det inte ens dator. Min telefon är ett uppslagsverk, en kommunikationskanal, en pressbyrå fylld av tidningar från hela världen – och mycket, mycket mer.
Vi kom inte dit utan strid. Jag minns hur jag stod på barrikaderna för fri radio- och tv. Minns hur det stundtals kändes ganska hopplöst. För DÅ var åsiktskorridoren trång. Och det krävde en hel del fotarbete för att bara få till en namninsamling.
I DAG ÄR allting annorlunda. I dag kan man starta en facebookgrupp på några minuter och inom loppet av dagar ha sått frö till en omvälvande revolution (tex #metoo-rörelsen).
Plattformarna att sprida sitt ord har helt enkelt aldrig varit så många. Det finns en hel djungel av åsikter därute. Den är större och vildare än mitt tonåriga jag någonsin hade kunnat ana.
I den där djungeln finns förstås åsikter jag inte gillar. Dem kan jag ignorera, notera och kanske bemöta. Men att radera dem är i princip omöjligt, även om jag i mina argaste stunder skulle vilja sudda ut förintelseförnekarnas irrläror. De ligger där de ligger i åsiktsdjungeln.
Men alla som bara i år har portats från vissa sammanhang, invänder kanske någon?
DET STÅR FAKTISKT en fri publikation eller fristående mässa fritt att välja skribenter eller gäster, precis som det står var och en fritt att välja att köpa den eller gå dit.inse det, och sluta förväxla en fri mediemarknad med publiceringstvång. Att vilja ta ansvar för den produkt man säljer, att exempelvis välja bort svineri, rasisism eller bara allmänt usla texter, är något helt annat än ”censur”.