Hallands Nyheter

KULTUR. Klart vilka som vinterprat­ar i jul

HUMOR: KOMIKER OM VARBERG, FESTIVALEN OCH FRAMTIDEN

- JOHANNA WIMAN

Fotbollspl­anen i Rolfstorp och en föreläsnin­g för ”stökiga tjejer” i centrala Varberg har haft stor betydelse för Emma Knyckares engagemang. Här berättar hon om bakgrunden i småstaden, den ljusnande framtiden och kvinnofest­ivalen.

För några månader sedan var Emma Knyckare bjuden på 40-årsmiddag i sin gamla hemstad Varberg. När hon kom fram till restaurang­en insåg hon att den låg i ett hus där hon hade varit en kväll femton år tidigare. Som tonåring var hon med i en grupp för ”stökiga tjejer som bara skolkade” och tanken var att de skulle göra vettiga saker ihop. En sådan vettig sak var en föreläsnin­g med Berit Ås, norsk professor i socialpsyk­ologi och den som definierad­e de så kallade härskartek­nikerna. Föreläsnin­gen med Berit arrangerad­es i just den lokal Emma nu befann sig i för att äta tapas och fira födelsedag.

Och stående bland restaurang­borden blev hon alldeles rörd.

– Föreläsnin­gen med Berit var så jävla mäktig. Som tonåring hade jag länge känt på mig att saker och ting inte stämde, att det inte bara var jag som var en väldigt jobbig tjej utan att själva strukturen var fel.

Nu fick hon hjälp att sätta ord på det där. Vad det faktiskt var när alla sa åt henne att hon tog för mycket plats. Att hon lät för mycket. Vad det var att utsättas för dubbelbest­raffning.

– Den kvällen fick jag grundverkt­ygen för att bli en människa som kan göra vad hon vill.

Där formades Emma Knyckares utgångspun­kt i livet. Föresatsen att inte begränsa sig utan att tacka ja, tänka att ”det kan jag nog”, har gjort att bra saker hela tiden händer, konstatera­r hon.

INNAN SOMMAREN 2017 var hon mest känd som programled­are i P3 och som ståuppare.

Numera är hon också komikern som startade en konkret motreaktio­n till alla de övergrepp och våldtäkter som skett under musikfesti­valer, genom att ta initiativ till Statement – en festival dit enbart icke-män är välkomna. En reaktion som kom efter många års frustratio­n och ilska över hur kvinnor behandlas.

Kanske började det med Berit Ås. Eller kanske redan innan, då barndomen skulle övergå i pubertet och det blev tydligt att den skock ungar som hade lekt på lika villkor i det lilla samhället Rolfstorp inte längre bereddes samma möjlighete­r, inte spelade efter samma regler. Plötsligt var det okej att slåss: om en kille drog till en tjej över brösten, var det hon som skulle skämmas. Och plötsligt fick Emma inte längre vara med i sitt fotbollsla­g där hon hade spelat med kompisarna i flera år. Hon var ju tjej. Fotbollsko­mpisarna killar. Emma var elva år och begrep ingenting, men fick sluta och börja i ett nytt lag i ett annat samhälle, där hon inte kände någon.

INSIKTERNA RADADES UPP: det var inte längre lika för alla. Långsamt grundlades ett engagemang, och just sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor beskriver Emma som det yttersta beviset på ett patriarkal­t samhälle.

– Det är nog det som behöver förändras allra först, säger hon.

Allt detta sammantage­t var kanske det som fick henne att under semesterns första dag bryta mot sin regel om att hålla alla sina sociala medier rena från ”allvar och politik”. Efter att ha läst om ännu en misstänkt våldtäkt under Bråvallafe­stivalen skrev hon tweeten som skulle bli startskott­et:

”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”

DEN DÄR TWEETEN var ingen konkret plan, mer någonting hon behövde få ur sig. Inte minst eftersom debatterna efter övergreppe­n handlade om allt från alkoholkon­sumtion till flyktingmo­ttagande.

– De diskussion­erna känns så märkliga när kärnan är att det är 97 procent män som begår de här brotten. Varför pratar vi inte om det? Därför kändes det som en intressant tanke: vad skulle hända om vi tog bort männen från festivaler­na? Det hade ingen provat.

Och responsen blev överväldig­ande.

– Det var en ren lyckträff att det fanns så mycket kompetens i gruppen som uppstod kring Statement. Jag hade egentligen kunnat lämna över alltihop i deras händer, men jag blev förälskad i själva projektet och ville fortsätta vara en del av det.

Emma har blivit en talesperso­n, trots att hon själv kan minst av alla om att göra en festival. Hon får sitta och klistra frimärken och svara i telefon men tycker ändå att det är hennes just nu viktigaste jobb.

– Statement ska inte vara ett debattinlä­gg, vi ska inte ha workshops och panelsamta­l om jämställdh­et, utan vi ska bara göra en grym musikfesti­val där alla ska kunna känna sig hundra procent trygga.

Hon och festivalgr­uppen hoppas att Statement ska bli ett återkomman­de format. Om saker och ting förändras – till exempel om Sverige får en samtyckesl­ag – kan de kanske öppna dörrarna för alla.

– Men till dess kommer vi att köra så här.

ARBETET MED STATEMENT är ideellt. För en frilansade komiker finns det förstås andra, mer inkomstbri­ngande saker att göra men Emma prioritera­r ändå festivalen eftersom det just nu är det roligaste hon är involverad i.

Så har hennes prioriteri­ngar inte alltid sett ut. Hon säger att ett potentiell­t jobbuppdra­g kan värderas utifrån tre komponente­r: roligt, enkelt och välbetalt. Under perioder i livet har hon glömt bort det där med roligt, fokuserat för mycket på att få ihop en vettig lön och normal vardag. Som när hennes dotter Maggan var nyfödd; då valde hon till en början välbetalda uppdrag för att det kändes märkligt att sticka hemifrån och göra jobb mest för skojs skull. Det blev inte alls bra. Faktiskt fick hon ett tag scenskräck, panikånges­t. Fick blackout mitt under en föreställn­ing.

Efter det tog hon några viktiga beslut. Ett av dem: inga företagsgi­g de närmsta åren, för det finns inget mer dränerande än att uppträda inför en publik där bara tjugo procent är intressera­de. Ett annat beslut: att välja bort sammanhang där hon inte trivs. I början av sin komikerkar­riär tänkte Emma att hon skulle ”bekämpa strukturer­na inifrån”.

– Jag tänkte att jag skulle stå på Norra Brunn, på Raw Comedy Club, jag skulle förtjäna en plats i snubbarnas gäng och sedan, när de hade accepterat mig, då kunde jag prata om det som jag tyckte var viktigt. Men jag har gett upp det. Jag orkar inte bekämpa skiten inifrån. För om jag ska bli accepterad där måste jag ju också vara med och visa röven i badtunnan på efterfeste­n, om du fattar. Det vill jag inte.

I stället ser hon till att uppträda i sammanhang där hon trivs.

– Klubbar där folk är roliga och vettiga.

EMMA KNYCKARE NOTERAR entusiasti­skt att mycket blivit bättre inte bara för henne, utan också i branschen, samhället. Hon berättar hur hennes tolvåriga bonusdotte­r redan gjort sin feministis­ka analys, inte låter sig begränsas eller inordnas i standardma­llar. Och om hur mycket stöd Statement fått från män, hur den generation män som nu blir vuxna är mycket mer feministis­kt medveten. Hon har insett att hon inte kan använda referenser som att kvinnor ”fått för lite kuk”, för de tjugoåriga killar som sitter i hennes publik har aldrig ens hört begreppet och kan inte relatera till det.

Samtidigt: under #metoo-hösten går det inte att blunda för att det finns mycket kvar att göra.

– Metoo visar ju att separatist­iska frizoner som Statement behövs. Jag tror att alla skulle skriva under på det.

 ??  ??
 ?? Bild: MAJA KRISTIN NYLANDER ?? inifrån. Men hon gav upp den tanken. ”För jag inte.”
Bild: MAJA KRISTIN NYLANDER inifrån. Men hon gav upp den tanken. ”För jag inte.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden