KULTUR. Klart vilka som vinterpratar i jul
HUMOR: KOMIKER OM VARBERG, FESTIVALEN OCH FRAMTIDEN
Fotbollsplanen i Rolfstorp och en föreläsning för ”stökiga tjejer” i centrala Varberg har haft stor betydelse för Emma Knyckares engagemang. Här berättar hon om bakgrunden i småstaden, den ljusnande framtiden och kvinnofestivalen.
För några månader sedan var Emma Knyckare bjuden på 40-årsmiddag i sin gamla hemstad Varberg. När hon kom fram till restaurangen insåg hon att den låg i ett hus där hon hade varit en kväll femton år tidigare. Som tonåring var hon med i en grupp för ”stökiga tjejer som bara skolkade” och tanken var att de skulle göra vettiga saker ihop. En sådan vettig sak var en föreläsning med Berit Ås, norsk professor i socialpsykologi och den som definierade de så kallade härskarteknikerna. Föreläsningen med Berit arrangerades i just den lokal Emma nu befann sig i för att äta tapas och fira födelsedag.
Och stående bland restaurangborden blev hon alldeles rörd.
– Föreläsningen med Berit var så jävla mäktig. Som tonåring hade jag länge känt på mig att saker och ting inte stämde, att det inte bara var jag som var en väldigt jobbig tjej utan att själva strukturen var fel.
Nu fick hon hjälp att sätta ord på det där. Vad det faktiskt var när alla sa åt henne att hon tog för mycket plats. Att hon lät för mycket. Vad det var att utsättas för dubbelbestraffning.
– Den kvällen fick jag grundverktygen för att bli en människa som kan göra vad hon vill.
Där formades Emma Knyckares utgångspunkt i livet. Föresatsen att inte begränsa sig utan att tacka ja, tänka att ”det kan jag nog”, har gjort att bra saker hela tiden händer, konstaterar hon.
INNAN SOMMAREN 2017 var hon mest känd som programledare i P3 och som ståuppare.
Numera är hon också komikern som startade en konkret motreaktion till alla de övergrepp och våldtäkter som skett under musikfestivaler, genom att ta initiativ till Statement – en festival dit enbart icke-män är välkomna. En reaktion som kom efter många års frustration och ilska över hur kvinnor behandlas.
Kanske började det med Berit Ås. Eller kanske redan innan, då barndomen skulle övergå i pubertet och det blev tydligt att den skock ungar som hade lekt på lika villkor i det lilla samhället Rolfstorp inte längre bereddes samma möjligheter, inte spelade efter samma regler. Plötsligt var det okej att slåss: om en kille drog till en tjej över brösten, var det hon som skulle skämmas. Och plötsligt fick Emma inte längre vara med i sitt fotbollslag där hon hade spelat med kompisarna i flera år. Hon var ju tjej. Fotbollskompisarna killar. Emma var elva år och begrep ingenting, men fick sluta och börja i ett nytt lag i ett annat samhälle, där hon inte kände någon.
INSIKTERNA RADADES UPP: det var inte längre lika för alla. Långsamt grundlades ett engagemang, och just sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor beskriver Emma som det yttersta beviset på ett patriarkalt samhälle.
– Det är nog det som behöver förändras allra först, säger hon.
Allt detta sammantaget var kanske det som fick henne att under semesterns första dag bryta mot sin regel om att hålla alla sina sociala medier rena från ”allvar och politik”. Efter att ha läst om ännu en misstänkt våldtäkt under Bråvallafestivalen skrev hon tweeten som skulle bli startskottet:
”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”
DEN DÄR TWEETEN var ingen konkret plan, mer någonting hon behövde få ur sig. Inte minst eftersom debatterna efter övergreppen handlade om allt från alkoholkonsumtion till flyktingmottagande.
– De diskussionerna känns så märkliga när kärnan är att det är 97 procent män som begår de här brotten. Varför pratar vi inte om det? Därför kändes det som en intressant tanke: vad skulle hända om vi tog bort männen från festivalerna? Det hade ingen provat.
Och responsen blev överväldigande.
– Det var en ren lyckträff att det fanns så mycket kompetens i gruppen som uppstod kring Statement. Jag hade egentligen kunnat lämna över alltihop i deras händer, men jag blev förälskad i själva projektet och ville fortsätta vara en del av det.
Emma har blivit en talesperson, trots att hon själv kan minst av alla om att göra en festival. Hon får sitta och klistra frimärken och svara i telefon men tycker ändå att det är hennes just nu viktigaste jobb.
– Statement ska inte vara ett debattinlägg, vi ska inte ha workshops och panelsamtal om jämställdhet, utan vi ska bara göra en grym musikfestival där alla ska kunna känna sig hundra procent trygga.
Hon och festivalgruppen hoppas att Statement ska bli ett återkommande format. Om saker och ting förändras – till exempel om Sverige får en samtyckeslag – kan de kanske öppna dörrarna för alla.
– Men till dess kommer vi att köra så här.
ARBETET MED STATEMENT är ideellt. För en frilansade komiker finns det förstås andra, mer inkomstbringande saker att göra men Emma prioriterar ändå festivalen eftersom det just nu är det roligaste hon är involverad i.
Så har hennes prioriteringar inte alltid sett ut. Hon säger att ett potentiellt jobbuppdrag kan värderas utifrån tre komponenter: roligt, enkelt och välbetalt. Under perioder i livet har hon glömt bort det där med roligt, fokuserat för mycket på att få ihop en vettig lön och normal vardag. Som när hennes dotter Maggan var nyfödd; då valde hon till en början välbetalda uppdrag för att det kändes märkligt att sticka hemifrån och göra jobb mest för skojs skull. Det blev inte alls bra. Faktiskt fick hon ett tag scenskräck, panikångest. Fick blackout mitt under en föreställning.
Efter det tog hon några viktiga beslut. Ett av dem: inga företagsgig de närmsta åren, för det finns inget mer dränerande än att uppträda inför en publik där bara tjugo procent är intresserade. Ett annat beslut: att välja bort sammanhang där hon inte trivs. I början av sin komikerkarriär tänkte Emma att hon skulle ”bekämpa strukturerna inifrån”.
– Jag tänkte att jag skulle stå på Norra Brunn, på Raw Comedy Club, jag skulle förtjäna en plats i snubbarnas gäng och sedan, när de hade accepterat mig, då kunde jag prata om det som jag tyckte var viktigt. Men jag har gett upp det. Jag orkar inte bekämpa skiten inifrån. För om jag ska bli accepterad där måste jag ju också vara med och visa röven i badtunnan på efterfesten, om du fattar. Det vill jag inte.
I stället ser hon till att uppträda i sammanhang där hon trivs.
– Klubbar där folk är roliga och vettiga.
EMMA KNYCKARE NOTERAR entusiastiskt att mycket blivit bättre inte bara för henne, utan också i branschen, samhället. Hon berättar hur hennes tolvåriga bonusdotter redan gjort sin feministiska analys, inte låter sig begränsas eller inordnas i standardmallar. Och om hur mycket stöd Statement fått från män, hur den generation män som nu blir vuxna är mycket mer feministiskt medveten. Hon har insett att hon inte kan använda referenser som att kvinnor ”fått för lite kuk”, för de tjugoåriga killar som sitter i hennes publik har aldrig ens hört begreppet och kan inte relatera till det.
Samtidigt: under #metoo-hösten går det inte att blunda för att det finns mycket kvar att göra.
– Metoo visar ju att separatistiska frizoner som Statement behövs. Jag tror att alla skulle skriva under på det.