Vi måste ha råd att hjälpa de mest sårbara

på ”Vi accepterar inte nedmonteringen av LSS” (6/12).

LSS. Det är sorgligt att det fortfarande ska behöva skrivas artiklar och insändare om nedmonteringen av LSS. Hur kan det vara så i ett samhälle som berömmer sig av att ha en så hög social standard? Jag kan tycka att det anslås och slösas med pengar (våra skattemedel) på en hel del oviktiga saker. Om kostnaderna för hjälp till våra mest sårbara medmänniskor är så höga att man ser sig tvungen att dra ner på hjälpen, så omprioritera då från sådant som inte är helt nödvändigt. Snart är vi annars tillbaka till det Sverige där lite hjälp fanns att få och en funktionsnedsatt familjemedlem fick framleva sina dagar inom husets fyra väggar utan möjlighet till ett socialt liv med inspirationen och glädjen att få kunna dela.

Detsamma gäller den vårdande som då och då behöver avlastning och hjälp till andningshål och eget liv. Det borde inte vara särskilt svårt för de bestämmande, om viljan finns, att sätta sig in i de förnedrande situationer som kan uppstå om man drar ner på hjälpen. Tänk bara ett par sekunder på hur det skulle vara att inte kunna uppsöka en toalett när det är nödvändigt, att inte själv kunna duscha eller byta kläder när man behöver. Och skänk en tanke till de föräldrar till det multihandikappade lilla barn som vi nyss såg i pressen. Där förklarade en myndighetsperson att ”alla ett - treåringar måste ha ständig tillsyn av föräldrarna”. Jovisst, men en tvååring kan gå och göra mycket annat själv och behöver inte övervakas varenda sekund därför att andningen plötsligt kan upphöra!

Jag funderar mycket på hur kompetensen är hos de personer (avstår från att nämna yrkeskategori) som skriver intygen som ska ligga till grund för hjälpen. Tänk om och tänk och gör rätt!

Birgitta Gens