Star Wars-filmerna från sämst till bäst
finns med: en dagdrömmare som sedan visar sig vara den utvalde, ett ohyggligt vapen, en truddeluttande liten rullrobot ... en kille i skidmask med kedjerökarröst ... ja, allt. Fusk eller inte, The force awakens återförde mystiken och spänningen till Star Wars..
3. JEDINS ÅTERKOMST (EPISOD VI):
Ser man till hela filmen är den ungefär lika bra som The force awakens, i vissa avseenden till och med lite sämre. Jedins återkomst lyfts dock upp av ett antal klassiska scener som för alltid är inetsade i västerländsk kulturkanon. Bland dem hittas Leias försök att befria Han Solo från Jabba the huts högkvarter, samt Luke Skywalkers möte med kejsaren, under vilket Darth Vader tvingas till ett slutgiltigt vägval.
Tänk att det fanns en tid då Darth Vader inte existerade i det allmänna medvetandet; en tid utan ljussablar, utan kraften; en tid utan gröna rymdtroll med outgrundlig visdom. En tid som saknade både John Williams Star Wars-fanfar och The imperial march. George Lucas lade för första gången alla korten rätt när han introducerade världen för sin rymdsaga, byggd efter John Campbells forskning på hur antika hjältemyter är konstruerade. Skulle vi enbart ranka filmernas betydelse hade den utan omsvep tagit förstaplatsen.
Den unge George Lucas var visserligen en genialisk historieberättare, men som regissör hade han sina begränsningar, vilket han insåg själv (en förmåga till självinsikt han förlorade med tiden). Till film nummer två i sviten rekryterades därför regissören Irvin Kershner. Skillnaderna från första filmen är påtagliga, inte minst vad gäller skådespelarnas interaktion och dialog. Ni minns Leias och Han Solos underbara kärleksförklaring (”Jag älskar dig”. ”Jag vet”)? Kershners påfund.