Björn Skifs kanske har sin bästa skiva kvar
POP/SOUL
Efter 70 år på benen och 50 år på scenen summerar Björn Skifs i princip all musik han spelat in i en samlingsbox. Likt många gånger tidigare kom idén från hustrun Pernilla, efter att hon insett att Björn inte ens själv hade alla sina plattor hemma. Så nu har Björn Skifs något konkret att visa barn och barnbarn. Och nog tror jag att den här cd-boxen även letar sig in under några granar nästa söndag.
DEN SOM SEDAN ägnar mellandagarna åt att faktiskt lyssna igenom Björn Skifs samlade produktion kommer garanterat att få en och annan aha-upplevelse. Hans musikaliska gärning handlar, förstås, om väldigt mycket mer än ogga-oggaogga-chagga, Håll mitt hjärta och Michelangelo.
Björn Skifs har alltid haft rösten med sig. Han brukar kallas för soulsångare men det är känslan för pop och den lite hurtiga och nästan käcka (i positiv bemärkelse) dimensionen i sättet han sjunger som jag tippar är det som gjort honom folkkär. Björn Skifs är ett proffs som förbereder sig noggrant men som också är beredd att jonglera med vad som än kastas på honom. Han är anpassningspar, på gott ont.
SKIVBOLAGSVETERANEN och journalisten Lars Nylin har skrivit den inledande texten till miniboken som följer med i lådan. Han nämner Skifs tolkning av Leon Russells A song for you som sin personliga favorit. Den finns på Blue Swede-albumet Pinewood Rally från 1973. Och absolut, Björn Skifs gör den väldigt bra, med både känsla och närvaro. Där och då ligger fortfarande alla möjligheter öppna för Björn Skifs och det är kittlande att fantisera om vad som hade kunnat hända om pusselbitarna hade sett lite annorlunda ut.
När man lyssnar, tittar på och läser om Björn Skifs album från framförallt 70-talet och början av 80-talet blir det efterhand allt tydligare att även om Skifs var en talang utöver det vanliga var det också väldigt mycket som tycks ha gjort på chans och känsla. Man testar och trevar, med blandat resultat.
Björn Skifs gör plattor där han varvar soulklassiker med svensk folkmusik, Stonesöversättningar och Bengt Palmers-kompositioner. Musiken blåser iväg åt en massa olika håll. Vad hade hänt om man valt en tydligare riktning? Hade Blue Swede kunnat bli ett svenskt The Band eller Blood, sweat and tears? Hade Björn Skifs med rätt låtar och ett slipat management kunna flyga ut i världen likt en Joe Cocker eller en Tom Jones? Man hade ändå en Billboard-etta, en stark röst och en ambitiös ung artist att jobba med. Sveriges position i musikvärlden såg annorlunda ut då, trots Abba, och även om Skifs fick sin Usa-etta var avstånden långa och möjligheterna begränsade.
BJÖRN SKIFS Every bit of my life (19672017) (Parlaphone/warner)
NU ÄR JAG övertygad om att Björn Skifs ändå känner att han har haft ett fint liv som underhållare på hemmaplan. Han har gjort mycket, mer än de flesta. Och kanske har han fortfarande sin starkaste skiva kvar att göra. Om han hittar sin Rick Rubin som kan hjälpa honom att till sist lägga det perfekta pusslet av röst, låtar och produktion.