Så minns vi filmåret 2017
2 017 blir en viktig milstolpe i filmhistorien. Året då en revolution för kvinnors upprättelse tog sin början. Något unket städas ut ur filmgarderoben, där sexuella trakasserier och övergrepp i decennier fått pågå ostört bakom stängda dörrar.
Filmeliten, som länge framstått som en global herrklubb för inbördes beundran, har skakats i sina grundvalar. Plötsligt riktar så många kvinnor tillsammans att det blir bländande strålkastarljuset mot tafsandet, kränkningarna, de förminskande kommentarerna och skämten.
Härskarteknik, kamratfostran och maktmissbruk ifrågasätts. Det är inte längre okej med lite ”klask i numsen” (smisk i rumpan) som belöning eller bestraffning för praktikanterna på Zentropa, Skandinaviens största filmbolag.
GP publicerade som första nordiska tidning en artikel där den danske stjärnproducenten Peter Aalbaek Jensen försvarade anklagelser om sexuella trakasserier. ”Det ligger i min natur”, ansåg han. Film i Väst avbröt samarbetet med den danske producenten. Sedan nio kvinnor trätt fram i dansk press och vittnat om sexuella trakasserier stängdes Peter Aalbaek Jensen också av från det egna bolaget Zentropa, som han 1992 grundat tillsammans med regissören Lars von Trier.
Det danska arbetsmiljöverket har nu kallats in för att kartlägga hur medarbetarna i Filmbyn egentligen mår. Zentropas ledning menade först att smiskandet mest var på skoj. Men inför hot från flera håll om indraget finansiellt stöd fick de krypa till korset och erkänna sitt ansvar. I framtiden blir smisk förbjudet på Zentropa, och ingen ska längre behöva känna sig kränkt. Pressmeddelandet var en slags läpparnas bekännelse inför finansiärerna. Enbart den regionala filmfonden Film i Väst har genom åren plöjt ner 47 miljoner i Lars von Triers filmer, producerade av Zentropa, bland dem Melancholia, Manderlay och Dancer in the dark,
Men när den nyss så omhuldade producenten Peter Aalbaek Jensen i en podcast i danska Radio 24 Syv, apropå #Metoo, förutspår att ”en svensk man, inom loppet av fem år, har tagit ett maskingevär och skjutit rakt in i en församling med kvinnor”, är det påståendet inte längre coolt eller kul. Det är en vit kränkt man som talar.
Något unket städas ut ur filmgarderoben, där sexuella trakasserier och övergrepp i decennier fått pågå ostört bakom stängda dörrar
AVSLÖJANDET I THE New York Times blev startskottet för den globala Metoo-rörelsen. Mer än hundra kvinnor har nu offentligt anklagat Harvey Weinstein för sexuella trakasserier och även flera fall av våldtäkter. Brottsutredningar pågår i New York, Los Angeles och London. En av dem som avslöjat våldtäktsmisstankar mot Weinstein är Woody Allens son Ronan Farrow, som brutit helt med sin far. Orsaken är det sexbrott Woody Allen aldrig dömdes för, och som han förnekar, men som hans dotter Dylan Farrow fortfarande anklagar honom för.
Maktmissbruk och utanförskap återkommer som tema även på filmrepertoaren 2017. Ruben Östlund vann som första svensk regissör på 66 år en Guldpalm i Cannes, för sin mediekritiska satir The Square där kultureliten skärskådas. Och prisregnet bara fortsätter. Nu senast vann filmen sex europeiska filmpriser och är nominerad till en Golden globe.
Amanda Kernells mäktiga uppgörelse med den svenska rasbiologin Sameblod utsågs till bästa nordiska film under Göteborgs filmfestival. Den är och förblir min absolut starkaste filmupplevelse 2017.
Makthierarkier och kvinnoförnedring har detta år synliggjorts och kritiserats – både i filmerna och i filmbranschen. Oacceptabelt beteende som tidigare ursäktats har blivit omöjligt att längre ta i försvar.