Det var en gång...

Det hände sig vid den tiden då förra seklet var ungt. En skribent i Falkenbergspostens julnummer uttryckte då, 1907, en önskan som kan tyckas angelägen än i dag:

”Apropå hafsbad, hur härligt om folk, som har brådt i Falkenberg, kunde raskt och bekvämt nå stranden på middagen under högsommaren! En elektrisk spårväg skulle göra susen. Hvar tionde minut under en timma kunde den dansa ned med en vagnslast.

Men det måste bilfva en from önskan tills Falkenberg svällt ut till en stad så stor att den elektriska spårvägen bär sig genom att dansa mesta delen av dagen mellan Storgatans ändar.”

Det skrevs listigheter om dåtidens politiska företrädare. Signaturen Pelle presenterade 1912 teorier om lyckad politisk framtoning:

”I Vinberg står Hallands gemytligaste politiker, Anders Elisson i Fagared, på plattformen. Jag är säker om, att det skulle gå bättre för den moderata rörelsen i Halland, om partiet endast begagnade sig av välfödda föreläsare. Både Holmberg och Brånalt äro för magra och Wikander ser ju ut som en vattenlagd vice pastorsadjunkt. Som jordbruksföreläsare är hr Elisson också idealet. Hela hans yttre vittnar ju om, att jordbruket lönar sig.”

Om vi ska tro ”Pelle” gör hr Kristersson alltså klokt i att äta upp sig över jul.

Julen 1914 kretsade en vemodig ledare kring den uteblivna julefriden.

”Ännu står vår hembygd oberörd av världsbranden, ännu har vi förskonats från att erfara mera än svallvågorna av stormakternas blodiga kamp. Må vi i väntan på julen hysa den innerliga önskan att vårt kära hemland måtte få behålla sin ställning utanför tummelplatsen, och må stilla julekväll våra tankar sväva hän till de många hem där julen i år icke mäktar bringa fröjd.

Nog är det ett budskap som håller än? För även år 2017 står delar av världen i brand – och det ankommer på oss att visa medkänsla med de mindre lyckligt lottade.