”Jag trodde de var ute efter mig”
ULLARED: DE MÖTTE MILITÄRLIGAN
Det har gått 25 år sedan Militärligans osannolika rån. HN har träffat och sammanfört några av dem som arbetade den dagen. Minnen av obehag ligger än i dag nära. – Jag kan spela upp rånet som en film i huvudet, säger Anette Bengtsson.
”Det var väl här jag stod och kikade”. Bo Liljedahl och Anette Bengtsson spanar upp mot det lilla fönstret som vetter ut mot torget i Ullared som numera fungerar som parkeringsplats.
I banklokalen huserar numera en frisörsalong. För 25 år sedan satt de båda och tryckte inne på den lilla toaletten för att undvika skotten från en av rånarna.
Bo Liljedahl stod på toalettlocket för att de skulle få plats. Han spanade ut genom gluggen i väggen och såg när den röda vanen med rånarna körde från Ullared efter trippelrånet.
Bo har blivit Ullared troget. Karriären inom bankväsendet tog däremot stopp just den där oförglömliga dagen för 25 år sedan. Det var redan bestämt att han skulle sluta. Faktum var att den 29 december 1992 var hans sista dag i tjänst.
DET SKULLE DRÖJA lång tid innan han återvände till banklokalen. Och första tiden efter rånet var omskakande.
– Det satt i länge. Jag var så mörkrädd att jag inte vågade gå från bilen till huset. Jag sov dåligt och det var inte ens roligt att spela, jag hade svårt att koncentrera mig, säger Bo Liljedahl som arbetat heltid som musiker sedan rånet.
Rånet rev också upp hemska minnen från 1986 då Bo Liljedahl blev utsatt för ett annat brutalt rån. Då var det den så kallade Järnaligan som slog till i Ullared. Han fick då en k-pist riktad mot huvudet.
KOLLEGAN PÅ SPARBANKEN, Anette Bengtsson (då Larsson), arbetar fortfarande kvar på banken. Numera har hon kontoret i Vessigebro som arbetsplats.
– Hon var ju den stora hjälten, som vågade lägga i färgampullen, utbrister Bo Liljedahl.
Anette ler men faktum är att beslutet har plågat henne efteråt.
– Jag hade länge känslan att de var ute efter mig, säger hon.
Dessutom kunde någon blivit skadad när rånaren, ursinnig över ampullen, oväntat vände tillbaka och avlossade skott inne på Sparbanken.
– Jag fick frågan om det i rättegången. Hade jag stått kvar bakom kassan skulle jag nog ha blivit träffad, säger hon.
DEN FÖRSTA TIDEN efter rånet vågade inte Anette ens gå ut och hämta in posten själv.
Hon använde långa promenader med sin man som terapi. ”Vi pratade och pratade”. Vid ett tillfälle, strax efter rånet, stötte hon på en jägare ute i skogen.
– Jag blev stel som en pinne, det var riktigt obehagligt, minns Anette.
Än i dag har hon svårt för att se röda vanar i trafiken.
– Då kommer filmen från rånet fram, som jag har i huvudet, och spelas upp. Jag minns det så tydligt, säger hon.
GÖRAN AXELSSON VAR bankchef på den intilliggande Föreningsbanken (som numera är Falkenbergs Sparbank i Ullared). Han berättar att han än i dag har svårt för att se filmer där någon använder rånarluva.
Anette och Bo nickar instämmande.
Göran kommer ihåg en händelse en tid efter rånet.
– Polisen fick ett tips om att ett nytt tillslag var på gång. Då skickade de dit två vakter som stod med vapen utanför banken. Det var jäkligt jobbigt, säger han.
Han minns också den röda vanen med obehag och avslöjar en smått osannolik historia.
– När jag tittade ut från mitt hus i Falkenberg ser jag den röda vanen rulla förbi. Då är det någon granne på gatan nedanför som köpt den ett år efter rånet! Det var ganska obehagligt, säger Göran.
DE TRE STÅR tysta ett tag och verkar ta in sina upplevelser. Bo bryter tystnaden.
Han berättar hur han såg människor huka bakom sina bilar. De ploppade upp som små tilltufsade svampar när rånarna lämnat Ullared.
Ingemar Johansson, som för 25 år sedan var kvarterspolis i Ullared, minns stämningen väl.
– Alla var i chocktillstånd, inte bara de som var på banken. Det kändes som att hela Ullared hade blivit rånat, säger han.
INGEMAR JOHANSSON BLEV senare centerpartistiskt kommunråd i Falkenberg. I en av de första intervjuerna efter rånet sa han: ”Vi var inte här, som tur var”.
Något som så klart väckte uppmärksamhet.
Men Ingemar har funderat mycket över vad som hade hänt om han och kollegan Kenneth Johansson befunnit sig i Ullared när rånarna slog till.
– Det är inte uteslutet att det blivit en eldstrid. Vi hade visserligen nya vapen men vi var i klart underläge.
– De var superfokuserade människor med militärutbildning, som en attackpatrull. Det var vi inte beredda att möta. Vi var två sociala poliser där sista utvägen var våld. Hade vi varit där då, hade vi inte varit här nu, säger han och nämner polismorden i Malexander.
”921229, det datumet glömmer jag aldrig.”
BO LILJEDAHL
BO, ANETTE OCH Göran bryter upp efter träffen i Ullared. Men rånet bär de för alltid med sig. Bo Liljedahl sammanfattar det bäst:
– 291292, det datumet glömmer jag aldrig, säger han.
Bo Liljedahl utsattes för sitt andra bankrån 1992. Det första skedde sex år tidigare när den så kallade Järnaligan slog till. ”Man blir ju panikslagen och vill bara försvinna ut. Men några tankar på att spela hjälte finns inte”, säger han.