Jag kan inte tänka mig ett liv utan Adde
Och bilen går bra?” är en fråga du aldrig bör ställa till mig – om du inte har en stund över vill säga. Du kommer vare sig du vill eller inte få ta del av en nästa 20 år lång kärlekshistoria. ADDE KOM IN i mitt liv när jag var blott tolv år gammal. Mamma fick äran att ha hen som sin bil. Metalliclack och gott om plats i baksätet, vad mer kan man som freestyleknarkande unge begära.
Vi kallade bilen för traktorn, men det var först när jag själv skulle börja övningsköra och var tvungen att ta av mig hörlurarna som jag fattade varför. Den lät som en och vägde trettio ton.
NÄR JAG VAR sexton påbörjades övningskörningen och jag var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle lyckas ta körkort. Det där dragläget som alla pratade om var en myt! Det fanns helt enkelt inte.
Att köra bil var en förmåga som jag antog att man föddes med, och hade man den inte så var det kört. Jag övade både med mina hysteriska föräldrar (jag kan icke klandra dem) och på körskola.
Stackars stackars körskolelärare som fick mig på halsen. Den sämsta och den ilsknaste eleven i mannaminne. Men tack vare min proffslärare så knäckte jag körkoden. Och
”Vi har inte lika mycket tid tillsammans längre för Adde spenderar allt mer tid med olika bilmekaniker.”
eftersom jag är en paragrafryttare som gillar ordning och reda så ekar än idag, snart tolv år senare, kör-oskars ord i mitt huvud när jag är ute på vägarna.
FÖR UNGEFÄR FYRA år sedan fick jag och min sambo ta över Adde. Helt fantastiskt, och fullständigt nödvändigt eftersom jag får migrän med synbortfall av nervositet när jag måste köra andra bilar. Men senaste åren har något i vår relation förändrats.
Vi har inte lika mycket tid tillsammans längre för Adde spenderar allt mer tid med olika bilmekaniker. Är det inte det ena så är det det andra. Det tär på oss och jag skulle ljuga om jag inte önskat att det var skrotningsdags både en och två gånger. Men samtidigt kan jag inte tänka mig ett liv utan Adde.
ALLT VI UPPLEVT ihop, alla roadtrips, alla mil, alla sjungvrålstunder, alla konstiga saker jag lastat i det enorma bagageutrymmet. Jag känner Adde utan och innan. Jag vet att vänster backspegel inte går att ställa om, för mamma har knäat av inställningsknappen. Jag vet hur man måste lirka för att bagageluckan ska stängas ordentligt, och jag vet hur man måste banka i förardörren för att alla högtalarna ska fungera.
Det är allt det där tillsammans som gör att jag älskar den där bilen som om det vore en människa. 2018 fyller Adde tjugo år, och jag fyller trettio. Jädrar vilket party vi ska ha! Gammal kärlek rostar aldrig. Tack vare galvaniserad kaross.