Inga-lill, 62 år, är nybakad diakon
När sjuksköterskan Inga-lill skulle fylla 60 år ville hon göra något nytt. Hon var trött på nedskärningarna inom vården. Hon utbildade sig till diakon.
Inga-lill Ramnefors är ett levande bevis på att det aldrig är för sent. Sedan november vikarierar hon som diakon på Håstenskyrkan i Varberg och hon stortrivs.
– Som diakon är det en fördel att vara lite äldre och ha erfarenhet av livet. Det jag tycker om mest är mötet med människor, säger hon.
INGA-LILL ÄR ÖPPEN och okonstlad, rak utan att vara okänslig. Hon har arbetat inom vården sedan gymnasiet. Först som vårdbiträde, därefter som undersköterska för att sedan utbilda sig till sjuksköterska innan hon fyllde 30. Då hade hon och hennes make fått det första av deras två barn.
De senaste tio åren har hon arbetat som planeringsansvarig sjuksköterska för hemsjukvården i Kungälvs kommun, huvudsakligen arbetade hon med att i samarbete med biståndshandläggare träffa och planera den fortsatta vården för människor som var på väg att skrivas ut från sjukhus.
– Jag tyckte om mitt arbete, det var roligt och omväxlande och jag träffade alla slags människor. Men de senaste årens nedskärningar och platsbrist på sjukhusen har lett till allt kortare vårdtider och bråk mellan vårdgivare. Jag fick ofta strida för att patienterna skulle få vara kvar tills de verkligen var utskrivningsklara och jag upplevde både tidsstress och etisk stress. Detta gjorde att jag undrade om jag skulle orka arbeta kvar tills jag var 65 år.
PÅ PÅSKDAGEN 2015 lyssnade Ingalill på diakonen Ulf Södahl som predikade i Limmares missionskyrka. Efteråt promenerade hon med sina vänner som fick ta del av hennes grubblerier om framtiden. Någon föreslog att hon skulle läsa till diakon.
– Jag tyckte att jag inte var tillräckligt kristen och att jag var för gammal. Men när jag sen läste om utbildningen på nätet föll allt på plats. Framför allt gillade jag tanken på att utbildningen var på en folkhögskola.
EGENTLIGEN ÄR VALET att arbeta inom kyrkan inget som borde förvåna, hon har varit aktiv inom kyrkan sedan ungdomen.
– Mina föräldrar var inte uttalat kristna, men när jag växte upp gick nästan alla barn i söndagsskola och konfirmerade sig.
För Inga-lill blev konfirmationen en start för ett livslångt engagemang i kyrkliga verksamheter. För hennes del har det handlat om gemenskap och möten.
Framför allt har hon varit engagerad i Rosa huset, en Equmeniakyrka i Angered. Hennes inställning är att kyrkan ska vara en okonstlad, trygg och vänlig mötesplats, ett ställe där alla känner sig välkomna. Inga-lill vet hur det är att känna sig utanför.
– Som barn var jag lite mobbad och utanför. Jag var tyst och blyg.
TILL SIN EGEN förvåning, med tanke på sin ålder, blev hon antagen till en diakoniutbildning på Bromma folkhögskola. I ansökan hade hon uppgett att hon ville ”inge de människor hon möter hopp”. Utbildningen var på deltid två dagar i veckan plus en del projektarbeten och studier i två år.
– Jag var klart äldst på kursen (skratt) och många i min omgivning var förvånade, men jag fick mycket uppmuntran. När jag blev klar var jag 62 år och jag trodde inte att jag skulle få ett nytt jobb men jag sa upp mig ändå.
I höstas började hon som diakon på deltid i Håstens församling och sen dess har hon även blivit headhuntad att arbeta deltid i Mariakyrkan i Angered.
Jag lurade småsyskon till kompisar att ”leka frisör” vilket betydde att de skulle fläta och pilla mig i håret.
Mina egna barn har jag givetvis utnyttjat till max på olika sätt:
Manipulation: ”Jag vet en rolig lek – om du ritar ord på mammas rygg så gissar jag vad du har skrivit! Det blir jätteroligt!”. (Brukade gå några minuter i alla fall.) Muta: ”Ja, du får vara uppe och titta på Terrible Street 7 fastän det är efter läggdags – om du killar mig i håret.” Kapitalism: ”Vad vill du ha för att massera mitt huvud i 20 minuter?”
JAG VÅGAR PÅ riktigt inte tänka på hur mycket pengar jag nu för tiden lägger på att gå och få riktig massage. Nej, stopp…. Inte tänka på det.
Men jag undrar, varför är det så skönt? Så läser jag om forskning som visar att massage aktiverar ett område i hjärnan som är kopplat till glädje och välbehag. Ett område som har ett stort antal morfinreceptorer som aktiveras vid kroppens frisättning av endorfin.
AHA. ÄR DET kanske så enkelt att jag knarkar massage? Ser framför mig hur min familj intervjuas om tio år, när de berättar hur deras mamma och fru belånade hus och bil och sen masserade bort alla pengar.
Nej, jag ska behärska mig. Vara måttfull och lagom. Men kan man få bli en knähund i nästa liv?