Snart fyra år senare kan man konstatera att kvinnor svikits i fråga efter fråga.

MARGOT WALLSTRÖMS LJUMMA och otydliga uttalanden i en intervju i DN om de pågående protesterna i Iran har väckt stark kritik såväl som frågor. Med tanke på att svensk utrikespolitik sägs vara feministisk, kan det tyckas lite konstigt att kamp för demokrati och just kvinnlig frigörelse inte engagerar mer.

”Men tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?”

Är detta den starka svenska röst som skulle komma med en plats i FN:S säkerhetsråd? Där diktaturfjäsk delvis finansierad från biståndsbudgeten legitimerades på vägen dit?

Å andra sidan kanske Wallströms agerande inte är så förvånande med tanke på regeringens agerande i andra frågor som har att göra med just kvinnoförtryck i Mellanöstern.

NÄR STATSMINISTERN MED delegation besökte Iran i februari 2017, kritiserades handelsminister Ann Linde och de andra kvinnorna för deras slöjparad. Kritiken bemöttes sedan av jämställdhetsministern och andra kvinnliga statsråd, genom att de raljerade på sociala medier utklädda i fåniga hattar. Att moralpolisen i Iran offentligt förödmjukar kvinnor samt att spöstraff och fängelse är normala sanktioner mot kvinnor med ”felaktig” slöja var inget som Sveriges feministiska regering ville lägga sig i.

Utifrån samma logik likställde statsministern under sitt besök i Saudiarabien saudiska kvinnors situation med svenska kvinnors.

”Det är klart att det finns, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige. Det finns på båda sidor hinder för kvinnors deltagande. Men det måste respektive land ta i med” sa han.

”Vem är jag att döma?”, är återigen budskapet.

PÅ MOTSVARANDE SÄTT förringas även kvinnors utsatthet i Sverige från socialdemokratiskt håll, om denna utsatthet har blivit ett inslag i den högerpopulistiska Sverigebilden. Så kan man i alla fall tolka Ylva Johanssons svar i en Bbc-intervju på frågan om sexualbrott i Sverige. Johansson menade att denna brottslighet ”is going down and going down and going down”.

Ett uttalande Johansson sedan snabbt fick backa ifrån då det samtidigt pågick en debatt om fake news.

Var det viljan att inte skriva under på högerpopulismens alarmistiska Sverigebild som gjorde att ministern förminskade problemen med att våldtäkter bortprioriteras när gängvåld och mord slukar polisens resurser? Att sexualbrotten ökar samtidigt som de uppklarade sexualbrotten har minskat kraftigt torde vara en högprioriterad fråga för en feministisk regering.

När den nuvarande regeringen 2014 uttalade att den skulle vara feministisk kunde man känna ett visst hopp. Snart fyra år senare kan man konstatera att kvinnor svikits i fråga efter fråga.

Återstår bara symbolfrågor som, den av lagrådet sågade, idén om att förbjuda sexköp utomlands. Där lär man i alla fall slippa att högerpopulister lägger beslag på frågan.